Sömnlös

Hon hittade undulaten på en trottoar. "På söder." Ok. Och nu ska du rädda den? Nu ska du badda den med din kärlek? Låta den dricka din ömhet, kvinnlighet, välvilja. Jag åker hem till mig. Sätter mig med ryggen mot elementet. Det går dagar när hon håller sig uppe. Dagar när hon ser samlad ut. Jobbar som vanligt och vill se filmer när hon kommer hem. Så ett barnskrik på en buss. En barnvagn i hissen.

Sedan tar det veckor. Blicken undviker min. Men jag ser svärtan. Hatet och apatin. Jag inser att hon aldig kommer att förlåta. Jag vandrar omkring mellan fasaderna. Flyr till parkerna och sparkar grus. Av någon anledning landade skulden på mig och sedan dess har en kyla bott mellan alla ord. I alla blickar och sedan dess håller hon mig inte i handen.

Sot över gatorna. Sirener och blåa blixtrar över tegelfasaden. Jag gråter inte ens. Min arm smärtar och jag vänder mig om igen. I splittret under fönstret ligger en stilla undulat. Jag tänker mig att det krasar till genom allt oväsen när en brandman trampar på den.

Night swimming

Han satt kvar på bänken ett litet tag till. Bara ett litet tag till. Så kom de gående. En mamma och hennes dotter. Son? Hon sköt vagnen framför sig, och verkade uppslukad av en monolog med den lilla. Hon berättade om världen de gick igenom. Om träden i parken. Hur de hade varit ett litet frö som planterats i marken. Hur någon gett det kärlek och näring. Hur det själv hade lärt sig att växa av solen, av regn. Mamman berättade om gräset och blommorna de gick förbi. Om de grusade gångarna och bänkarna. Så av någon anledning stannade de till framför honom. Kanske hade nappen åkt ur, eller kunde hon inte motstå en inpuls att böja sig fram för att ge en klapp på kinden. En uppmuntran av ett spontant leende.

Hon tittade upp och såg honom titta stelt tillbaka. Medan han hastigt tittade ner hörde han hur vagnens hjul plöjde fram i gruset igen. Visst var det hon. Visst var det längesedan nu. Men visst måste hon känt igen honom. Det är så världen skissar sina historier genom våra dagar. Öden ser så olika ut när man tittar på dem från olika ändar. Det som kunde ha blivit, det som blev.

Han slängde den där flaskan sedan. Lämnade parken och kunde inte sluta gå. Han såg människorna som man mötte som fladdrande skuggor från de döende ljusen i sina ögon. Han gick mot havet. Han gick hem. Han gick hem.

Sömnstungen

Det går dagar ibland. Tankar sväller upp som ballonger och ligger sedan kvar och skaver. Gnids mot andra och tränger undan det som kunde varit. De timmar som kunde blivit. Jag pekar på människor och ting omkring mig och låtsas vara fri från skuld. Skuld. En medalj vi väljer att pryda våra bröst med i hemlighet. Att låtsas att låtsas.

Han ringde och sa att det är över nu. Det duger inte att välja vad man tar ansvar för. Antingen är du med på det här tåget eller så stannar du utanför. Och du har varit tydlig med vilket val du har gjort.

Välj, min vän. Välj. Annars förvandlas det också till ett val och så står du kvar med pekfingret riktat åt alla andra. Det är lätt att leva så. Det gör ont det med, men det är lite för lätt att välja att leva så.

Strömmar

Vansinnet under kontroll. Ler tänder åt omgivningen. Tankar mot hårda frostvita gator. Stenar, väggar, stenar, in igen. Det är under natten viskningarna tränger sig nära. Droppar i mitt te när jag inte tittar. Sakta sakta varje dag. Dina läppar kröks för ett ögonblick och jag ser ner. Livet pågår och fortsätter framåt. Linjer i sanden och jag försöker ömsom följa ömsom dra upp nya.

Jag förstår att mitt blod bär på sitt gift och att det inte går att byta. Jag inser att korten vi fått får vi spela med. Men när gäller den fria viljan? Hur ser vår möjlighet att välja ut när vi redan från början har fått märken ristade i våra dagar? Vem berättade för mig om möjligheterna, och var är han nu?

En gång kände jag en smed. Han samlade på människors kvarlämnade tankar och smidde silversvärd. När julen var över det året stal jag ett och försvann. De såg mig aldrig mer, men har sedan dess kunnat följa mitt spår av sönderstuckna möjlighter. Och så ett hugg till innan jag lämnar igen. Så sorgligt - att vänta sig empati.

Utsikten härifrån

Längs stranden följer jag havets upstötningar. Det som var salt, snäckor och skrattande barn är vinterhårda gråfärger och frusna fotavtryck. Jag hukar mig och lägger handen över ett. Jag kunde fångat det. Jag kunde krossat det i en knuten hand och jag börjar darra. Först fingrarna, sedan skakar hela handen. När jag faller bakåt och blir liggande med blicken mot en blek sol bak molnen hör jag plötsligt hur kylan låter. Det låter underligt. Och jag vet att jag inte kan förklara det som jag menar, men där på stranden med stelnad sand under ryggen och ett krossat avtryck i min knutna näve tyckte jag mig höra något. Det var som att lyssna till avsaknaden av ljud. Som alla skratt och skvalp som kunde ha varit. Till alla måsars skri som har vindlat här och som kommer igen men som inte finns här nu. Som att höra det som ersätter all värme, det som finns istället för värmens lekar och sus. Som att gå in i en urholkad kub, som att stänga om sig och känna avsaknaden av det som innan fyllde upp. Som att sträcka sig efter henne på morgonen, men som att egentligen veta att inte ens värmen under täcket är kvar.

Se mig som jag är. Se mina märken över huden. Se vad som finns, inte det som kunde finnas, inte det som en gång fanns.

Se mig som jag är. Det krävs mod att öppna ögonen och titta. Titta och se reflektionen. Det är där nästa illusion börjar byggas. Det är där du måste börja riva igen. Sår som ständigt går upp.

Spöktimmen

Jag vandrar längs gångarna. Gruset knastrar och kastar ekon mellan svarta träd. Dagens tankar faller ner som kalla trasor längs ryggen. Längre in i mörkret. Drar fram en skruvmejsel och hugger vilt över gravstenarna. Ingen ska vila. Ingen ska sova längre nu. Jag faller över en rot och slår huvudet i stenmuren.

Att vakna i en ny stad. Att låta ljuset virvla ner över ansiktet och njuta av skillnaden i nyanser. Blod över hela men det spelar ingen roll när verkligheten har flyttat närmare igen. Smaker på tungan genom att bara betrakta lövverken. Reflektionerna i gräsmattan.

Tiden efteråt. Kommer det närmare än så här så spricker jag. Tyst och stilla, som i en glaskupa. Jag tittar på en film utan ljud. Solen hettar upp luften jag andas in. Hostar upp. Andas in. Tyst. Ljuden försvinner bort från mig. Ljuset bränner. Ger du mig ett ögonblick till? Ser jag min scen smälta bort, eller är det min domstol? Blunda. Blunda nu. Blunda och låtsas att du bara ska blinka.

Ett andetag till

Jag föds på nytt. Hjässan bryter vattenytan och jag kan andas vattnet. Djupare djupare ner. Som en blind. Som en galen. Det finns inga hinder. Fiskar som kommer nära för att följa en bit. Växter som slits itu av min kropp. Djupare. Ljuset får allt svårare att nå fram. Andra färger träder fram. Andra ljuskällor. En värld i en värld. Och nu ökar trycket mot trumhinnorna. Ljuden blir sånger från glömda drömmar. Så sliter jag av mina kläder och fortsätter naken. Djupare. Kraft. Jag känner fortfarande kraft och det går allt snabbare ner. Tentakler kring mina ben, men de släpper efter ett tag. Ner ner.

Så slår huvudet mot botten. En blixt av smärta och nacken knäcks. De sista tankarna är bleka bilder. Ansikten. Och så en röst. "om jag fick börja om..."

Förändringar i ljuset

Jag vandrar på en strand när ljudet plötsligt når mig. Det är fruktansvärt och mina ben darrar några sekunder innan jag faller ner på knä med händerna över öronen. Några ögnoblick tidigare njöt jag av värmen från sanden och måsarnas jakt och besynnerliga sånger. Havets sövande rörelser drog mig neråt, neråt och jag kunde känna en gemenskap. Långt där nere startar en genemskap och på något sätt, som inte låg tydligt för mig, fortsätter den gemenskapen ut till allt vi kan uppfatta. Jag hade tänkt mig runt i cirklar kring vår värld och kände igen drag av mig själv i allt jag lät tanken vila på. Så tillbaks hit. Sanden. Måsarna. Så en explosion av ljud.

En explosion. Den delar mig från allt jag tidigare tänkt. Jag föreställer mig hur blodet faller runtom mig när jag skalas av, på något sätt slits bort från min känsla. Ensam känner jag hur vassa sandkorn skär in i knän och armbågar där jag misslyckas hålla ute dånandet som skär in genom mina trumhinnor.

En reaktion. Det får aldrig hända. Det har nu hänt och det är naturligtvis en reaktion. En del av mig. Ingenting är avskiljt. På en ö exploderar ljudet om och om igen och något i mig famlar i ett oändligt fall efter något att hålla sig i. Det är en förflyttning av alla förklaringar till ett ställe där sanningar ligger förvridna som drömda mardrömmar över golven. Den enda som kan motverka det är varje enskiljd du.

Vykort från Frankrike

Flugorna över liket. Det måste ha legat där i dagar. Hetta hjälpte till att sprida stanken som ringlade mot mig på stigen, långt innan jag kunde se hur det krälade i köttet. Surrandet. Skogen låg i övrigt tyst. Som om en överenskommelse hade träffats. Alla hade sett hur det gått till, bytt några hastiga ögonblick, och sedan vänt sig och långsamt lämnat platsen. Det tar inte så lång tid. Spåren äts upp och försvinner. Bit för ruttnande bit.

Jag har ännu inte berättat något. Tidningarna och nyfikna människor sprang länge runt och frågade. Det skrevs rader av spekulationer. Efter ett tag såg jag bara någon enstaka fundersam journalist sitta på cafét vid stationen och klottra på sin servett. Som om frågorna tagit slut, men mysteriet fortfarande lockade. Nu är det tyst igen. Inte som vanligt. Obekvämt tyst. Som sömmen på sockan som hamnat snett.

Vi var på väg till sjön. Allt var packat. Jag kom på att jag hade glömt skorna och fick vända tillbaka. Barnens skrik innan jag tittade upp och såg bilen. När jag vaknade på sjukhuset hade du talat in ett meddelande till mig. "Det blir ingen camping, jag drar till Cannes." Det var allt. En vecka senare var jag på väg till sjön igen. Det finns inga sanningar. Jag skär och skulpterar min verklighet. Det kan inte ha varit du.

Efter en resa

Bakom drömmarna. Andra sidan ett pastellfärgat rus. Andningen är tung och jag stirrar länge i taket. Varje förflyttning är en resa i dig själv. Och det är inte förrän du vaknar upp, gnuggar dig i ögonen, och märker att du har överlevt som du inser att du skurit dig igenom hela den där djungeln. Sår över armar och ben, men du är igenom. Ett nytt ställe att vakna på med nya färger. Och en större förståelse av de gamla.

Ge mig inga lektioner nu. Jag vet var jag har varit. Jag vet att det var jag som ledde mig dit. Med det är där jag har varit. Det är passerat och jag packar själv min ryggsäck. Står du riktigt still och tittar en sista lång stund, så går det att finna ädelstenar i allt du har tagit dig igenom. Välj noga vad du tar med dig. Men välj vad du lämnar bakom.

Vid sidan av ett fält en morgon under en väldig bok. Han reser sig, men tvekar en stund. Drar handen över barken och tackar tyst för vilan. För färden bakom drömmarna. Men sedan. Fuktig raps lämnar spår av guld över kroppen. Han fortsätter upp mot landsvägen. Förbi gårdarna och tänker att resorna ger liv. Trots att somliga verkar andas dödens stank i ditt ansikte så är alla delar delar av samma liv. Det går att förstå. Efteråt.