söndag 5 februari 2012

Utsikten härifrån

Längs stranden följer jag havets upstötningar. Det som var salt, snäckor och skrattande barn är vinterhårda gråfärger och frusna fotavtryck. Jag hukar mig och lägger handen över ett. Jag kunde fångat det. Jag kunde krossat det i en knuten hand och jag börjar darra. Först fingrarna, sedan skakar hela handen. När jag faller bakåt och blir liggande med blicken mot en blek sol bak molnen hör jag plötsligt hur kylan låter. Det låter underligt. Och jag vet att jag inte kan förklara det som jag menar, men där på stranden med stelnad sand under ryggen och ett krossat avtryck i min knutna näve tyckte jag mig höra något. Det var som att lyssna till avsaknaden av ljud. Som alla skratt och skvalp som kunde ha varit. Till alla måsars skri som har vindlat här och som kommer igen men som inte finns här nu. Som att höra det som ersätter all värme, det som finns istället för värmens lekar och sus. Som att gå in i en urholkad kub, som att stänga om sig och känna avsaknaden av det som innan fyllde upp. Som att sträcka sig efter henne på morgonen, men som att egentligen veta att inte ens värmen under täcket är kvar.

Se mig som jag är. Se mina märken över huden. Se vad som finns, inte det som kunde finnas, inte det som en gång fanns.

Se mig som jag är. Det krävs mod att öppna ögonen och titta. Titta och se reflektionen. Det är där nästa illusion börjar byggas. Det är där du måste börja riva igen. Sår som ständigt går upp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar