Tvekan innan gryningen

Jag gömmer mig bakom träden. Springer vidare. Håller andan och hoppar i. Väver in nya färger i mina dagar. Livet. Floden jag alltid vandrat genom. Alltid strävat. Alltid kämpat efter nästa grepp. Vi behöver alla falla och slå oss för att förstå att det inte behöver vara så svårt. Vi måste inte vandra uppströms. Nästa steg jag tar blir inte ett motstånd. Jag släpper greppet mot bottnen och följer istället med. Låter mig förvånas av att andas utan ansträngning.

Liggande på rygg som en tallstam i forsen. Det gör inget. Vatten över kroppen, över ansiktet, men jag flyter upp igen och igen. Ljuset som bryts genom dropparna innan de landar på min tunga. Sorlet som blir till en sång jag aldrig hört.

Stolarna jag drar ut och sätter mig på. Tvekan jag känner vid matborden. Vad är mitt bidrag till allt det här? Hur bar jag mig åt för att bli bjuden på världens goda? Det dras en tunn tråd från alla tings innersta kärna, genom mig, och ut i oändligheten. Mitt i ett nytt andetag darrar den till och jag känner vibrationer från bröstet och vidare bort. Jag suckar men känner en tacksamhet till alla som burit mig hit.

Som minnen

Det stryker en hund kring mina fotspår. Jag har sett den ibland. Alltid nära. Alltid utom räckhåll. Kring min stig. Min väg fram. Lite vid sidan om. En skugga i skuggan. Jag har känt den länge. Långt innan jag fick syn på den första gången. Vi vårdar våra sagor. Det fanns stunder när jag försökte få den att förlora mitt spår. Rusningar till höger och vänster. Löv över mina spår.

Jag har slutat gömma mig nu. Om kvällarna brukar jag sätta mig ner i en glänta. Kanske vid en eld. Vända mig om och vänta på en rörelse. En reflektion av ett ögonpar. Ständigt utanför ljuscirkelns gräns. Ibland går jag tillbaka, bara för att se hans spår i mina. Ja, hans. Utan ord lär man tillslut känna sina fiender. Och mer än en gång har det hänt att en jägare sänkt sitt vapen av respekt för motståndet. I upplysta ögonblick kan jägaren se vad hon egentligen jagar.

Om någon följer dig tillräckligt länge blir det en vän. En kompanjon. Akta dig för det. Välj dina vänner med omsorg. Vanan är aldrig din vän. Slå dig över huden. Rensa bort skal på skal av bekvämlighet som har fastnat och växt. Men det är svårt att se in i sig själv. Svårt att välja. Det stryker en hund kring mina fotspår. Jag har sett den ibland.

Världens gång

Ett bombardemang av ljud. Jag tog mig upp ur bassängen men trumhinnorna slutade inte bulta. En fet pojke skrek i falsett. Kallt, var allt jag tänkte när jag tog stöd mot den kaklade väggen. När det fortsatte att snurra seglade bilder av ansikten förbi mitt medvetande. Skrattande ansikten. Onaturligt stora ögon. Hästar. Blommor i skira färger och jag kväljdes nästan av doften. Jag kämpade emot.

Två män stod och pratade med ryggen mot mig när jag vaknade. De bad mig ligga kvar. Berättade att ambulansen var på väg. Synen var fortfarande inte klar men jag fick på mig kläderna och tog mig ut. När jag kommit runt hörnet hörde jag sirenerna. Människor som sneglade mot mig. Jag kände mot kroppen. Jackan på. Byxorna. Vid korsningen utanför lägenheten tutade en bil när jag gick över gatan. Något smärtade i pannan.

Mitt emot mig över handfatet stirrar ett ansikte med halvöppna ögon tillbaka. Som i ett seriemagasin är ett rött sträck draget från en punkt mitt mellan och strax över ögonbrynen, ner över näsan och hakan. Det har börjat igen. Jag trodde att det skulle hjälpa med ett vanligt jobb och rutiner. Regelbundna måltider och nya vänner. Hjärtat bultar för hårt och händerna skakar. Röda stjärnor mot porslinet.

En man är vräkt över bord, kapten.
Jaså.

...and then excuse from pain

Du la dig ner på sängen igen. Ljuset genom persiennerna. Jag ville inte lämna men kunde inte stanna kvar i rummet längre. Plockade upp tröjan från köksgolvet och tömde glaset.

Några timmar tidigare hade du stoppat den gamla kvinnan i parken och gett henne en hundralapp. Hon tittade på dig en lång stund. Sedan mot mig. När jag hade förväntat mig ett leende såg jag en tår. Du blev förskräckt och gick snabbt därifrån. Jag höll på att halka på de våta löven innan jag hann ifatt dig, la armen om dig. Men du var otröstlig.

När jag som barn såg män på bänkar med tomma burkar och smutsiga kavajer kände jag alltid en lycka. Kanske inte lycka. Men när jag kom hem satt jag länge vid det tysta middagsbordet och tittade i smyg på pappa. Det är en lång väg ner. Jag minns att det var just de orden. Det är inte så farligt, det är en lång väg ner.

Fukt över smutsiga gator. Här ute brukar allt vara lättare. Tankarna klarare. När jag går mot parken vet jag inte om jag återvänder igen. Du vill inte erkänna det, men du känner bara de delar av mig du vill se. Det är långt till nästa löfte.

Aldrig bergen

Planet störtar och det finns ingenting vi kan göra. Du sitter och tittar dumt på din miniatyrbailys som du just beställt in. Din sista vilja? Det knakar till när du skruvar av korken och tömmer innehållet. Skriken runtom dämpas något. En minut nu. Jag har alltid letat efter orsaker att fortsätta. Alltid letat. Och nu finner jag dem alla på en gång. Molnen förbi rutan och nästa gång jag vänder mig mot dig har du kastat upp över din tröja och byxor. Inget vi kan göra. Försöker få ögonkontakt men du är förlamad. Förlorad. En färd genom alltet och min egen mage är uppe i halsen och vänder. Den lilla pojken som grät när vi bordade vänder sig om och tittar på mig. Frågande. Allvarlig. Mamman har kopplat upp sitt bälte och skriker hysteriskt några steg bort i mittgången. Jag ler och skakar på huvudet. Pekar uppåt (jag vet inte riktigt varför) men han besvarar leendet och pekar på mig. Nu ser jag land och den feta mannen till vänster om mig faller över min axel och river samtidigt upp en skåra på min kind. Du skakar till nu. Ser upp mot taket. Vänder dig mot mig men blicken är avlägsen. Ljuden dämpas. Jag vet inte om det är människorna som lugnat sig eller om jag förlorar min hörsel. Två minuter. Mina ben pirrar som om de har sovit. Vi älskade aldrig varandra. Jag vill inte tänka så nu. Inte här. Inte ångra något. En smärta i mitt högra öra, men jag vänder mig inte om. När jag ser ner upptäcker jag att mina händer är knäppta. Jag har alltid varit rädd för konfrontationer. En hycklare. Betraktat på avstånd och hållit mig ifrån striden. Klappat medhårs. I går smakade jag ostron för första gången. Bara sekunder kvar nu. Du sa ju att vi aldrig skulle resa till bergen.

En reflex i en vattenpöl

En svart blixt genom rummet. Mina sinnen vaknade, men dog genast. Som att falla i en dröm. Som att stiga upp på stranden igen bara för att finna att du har lungorna fulla av vatten. Jag undrade vad hon skulle säga härnäst. Tvekade. Men valde att le. Bad om ursäkt. Ha! Jag bad om ursäkt. Så liten har jag aldrig sett mig själv tidigare.

De pratar om mig nu. Det är alltid så. Du vill styra bilden av dig själv, men det går inte. Alltid andras val. De målar på din tavla. När tiden har gått. Väntan är gjord. När du efter flera år kommer tillbaka kan du se att deras färger finns kvar. När du skrapar med nageln över duken faller även sanningarna ner mot ekgolvet. Det är inte panik, det är ett annat mått av kraftlöshet. Jag ler på nytt men denna gången av en inre övertygelse att de inte kommer kunna nå mig. Hon är så långt borta nu. Och stod hon framför mig skulle hon inte nå fram. Nu vet jag vad jag inte visste då. Det finns inga bilder som alla kan se. Allt som jag ser ses av mig. Andra gör andra val. Tolkar teckningarna annorlunda och lyser med sina egna lampor.

När jag stängde dörren och gick därifrån började det regna. En reningsprocess. Gatorna tog aldrig slut den natten. Det var nog då som något föll ur mitt inre. Något som jag länge sökte, men nu känner en svag lycka över att ha mist. En gökunge som föll över kanten.