Sömnlös

Hon hittade undulaten på en trottoar. "På söder." Ok. Och nu ska du rädda den? Nu ska du badda den med din kärlek? Låta den dricka din ömhet, kvinnlighet, välvilja. Jag åker hem till mig. Sätter mig med ryggen mot elementet. Det går dagar när hon håller sig uppe. Dagar när hon ser samlad ut. Jobbar som vanligt och vill se filmer när hon kommer hem. Så ett barnskrik på en buss. En barnvagn i hissen.

Sedan tar det veckor. Blicken undviker min. Men jag ser svärtan. Hatet och apatin. Jag inser att hon aldig kommer att förlåta. Jag vandrar omkring mellan fasaderna. Flyr till parkerna och sparkar grus. Av någon anledning landade skulden på mig och sedan dess har en kyla bott mellan alla ord. I alla blickar och sedan dess håller hon mig inte i handen.

Sot över gatorna. Sirener och blåa blixtrar över tegelfasaden. Jag gråter inte ens. Min arm smärtar och jag vänder mig om igen. I splittret under fönstret ligger en stilla undulat. Jag tänker mig att det krasar till genom allt oväsen när en brandman trampar på den.

Night swimming

Han satt kvar på bänken ett litet tag till. Bara ett litet tag till. Så kom de gående. En mamma och hennes dotter. Son? Hon sköt vagnen framför sig, och verkade uppslukad av en monolog med den lilla. Hon berättade om världen de gick igenom. Om träden i parken. Hur de hade varit ett litet frö som planterats i marken. Hur någon gett det kärlek och näring. Hur det själv hade lärt sig att växa av solen, av regn. Mamman berättade om gräset och blommorna de gick förbi. Om de grusade gångarna och bänkarna. Så av någon anledning stannade de till framför honom. Kanske hade nappen åkt ur, eller kunde hon inte motstå en inpuls att böja sig fram för att ge en klapp på kinden. En uppmuntran av ett spontant leende.

Hon tittade upp och såg honom titta stelt tillbaka. Medan han hastigt tittade ner hörde han hur vagnens hjul plöjde fram i gruset igen. Visst var det hon. Visst var det längesedan nu. Men visst måste hon känt igen honom. Det är så världen skissar sina historier genom våra dagar. Öden ser så olika ut när man tittar på dem från olika ändar. Det som kunde ha blivit, det som blev.

Han slängde den där flaskan sedan. Lämnade parken och kunde inte sluta gå. Han såg människorna som man mötte som fladdrande skuggor från de döende ljusen i sina ögon. Han gick mot havet. Han gick hem. Han gick hem.

Sömnstungen

Det går dagar ibland. Tankar sväller upp som ballonger och ligger sedan kvar och skaver. Gnids mot andra och tränger undan det som kunde varit. De timmar som kunde blivit. Jag pekar på människor och ting omkring mig och låtsas vara fri från skuld. Skuld. En medalj vi väljer att pryda våra bröst med i hemlighet. Att låtsas att låtsas.

Han ringde och sa att det är över nu. Det duger inte att välja vad man tar ansvar för. Antingen är du med på det här tåget eller så stannar du utanför. Och du har varit tydlig med vilket val du har gjort.

Välj, min vän. Välj. Annars förvandlas det också till ett val och så står du kvar med pekfingret riktat åt alla andra. Det är lätt att leva så. Det gör ont det med, men det är lite för lätt att välja att leva så.

Strömmar

Vansinnet under kontroll. Ler tänder åt omgivningen. Tankar mot hårda frostvita gator. Stenar, väggar, stenar, in igen. Det är under natten viskningarna tränger sig nära. Droppar i mitt te när jag inte tittar. Sakta sakta varje dag. Dina läppar kröks för ett ögonblick och jag ser ner. Livet pågår och fortsätter framåt. Linjer i sanden och jag försöker ömsom följa ömsom dra upp nya.

Jag förstår att mitt blod bär på sitt gift och att det inte går att byta. Jag inser att korten vi fått får vi spela med. Men när gäller den fria viljan? Hur ser vår möjlighet att välja ut när vi redan från början har fått märken ristade i våra dagar? Vem berättade för mig om möjligheterna, och var är han nu?

En gång kände jag en smed. Han samlade på människors kvarlämnade tankar och smidde silversvärd. När julen var över det året stal jag ett och försvann. De såg mig aldrig mer, men har sedan dess kunnat följa mitt spår av sönderstuckna möjlighter. Och så ett hugg till innan jag lämnar igen. Så sorgligt - att vänta sig empati.

Utsikten härifrån

Längs stranden följer jag havets upstötningar. Det som var salt, snäckor och skrattande barn är vinterhårda gråfärger och frusna fotavtryck. Jag hukar mig och lägger handen över ett. Jag kunde fångat det. Jag kunde krossat det i en knuten hand och jag börjar darra. Först fingrarna, sedan skakar hela handen. När jag faller bakåt och blir liggande med blicken mot en blek sol bak molnen hör jag plötsligt hur kylan låter. Det låter underligt. Och jag vet att jag inte kan förklara det som jag menar, men där på stranden med stelnad sand under ryggen och ett krossat avtryck i min knutna näve tyckte jag mig höra något. Det var som att lyssna till avsaknaden av ljud. Som alla skratt och skvalp som kunde ha varit. Till alla måsars skri som har vindlat här och som kommer igen men som inte finns här nu. Som att höra det som ersätter all värme, det som finns istället för värmens lekar och sus. Som att gå in i en urholkad kub, som att stänga om sig och känna avsaknaden av det som innan fyllde upp. Som att sträcka sig efter henne på morgonen, men som att egentligen veta att inte ens värmen under täcket är kvar.

Se mig som jag är. Se mina märken över huden. Se vad som finns, inte det som kunde finnas, inte det som en gång fanns.

Se mig som jag är. Det krävs mod att öppna ögonen och titta. Titta och se reflektionen. Det är där nästa illusion börjar byggas. Det är där du måste börja riva igen. Sår som ständigt går upp.