söndag 16 februari 2014

Som en seismolog

Sommaren tog aldrig slut. Vi levde på stranden. Augusti kom och gick men inte sommaren. Brända axlar, inga kläder, sand i håret. Vi levde där. Du skrattade åt turisterna och berättade historier om var de kom ifrån och hur deras sista år kommer att se ut. Jag läste böcker och byggde nya skulpturer ur sanden varje dag. Upp upp mot himlen sträckte de sig. Till slut bodde vi i en stad eller i ett museum av sand och jag sa att när det regnar så blir vi Pompejis sista älskande. Du kysste mitt öra och viskade att det kommer aldrig att regna, den här sommaren kommer aldrig att ta slut.

Så har jag eldat tillräckligt nu? Har jag burit tillräckligt mycket ved? Lågorna är heta och starka. Jag följer röken mot trädtopparna och vidare mot allt som vågar lysa genom mörkret. Bredvid mig staplade fotoalbum och breven i skokartonger. Det går inte att radera ett förflutet, men det går att radera distraktionerna som leder tillbaka dit. Det blir mörkare och månen reser sig bak granarna och drar upp spretiga skuggor i gläntan.

Sedan vill jag läsa sagor om fenix och allt det där. Ser ner på mina händer och föreställer mig den nya staden de har att bygga. Inga höghus eller gyllene boulevarder, bara stugor, stigar och ställen att mötas på.

torsdag 13 februari 2014

Sorgklockor

Inte ett öga torrt. Som man säger. De lämnade hålet öppet. Några liljor och buketter på locket och frammumlade farväl. Så stod de kvar några minuter i en halvcirkel och väntade på att någon skulle ta initiativet. Korpen som flög över dem skorrade fram ljud som skar rysningar genom henne. Till slut rörde någon på sig och så följde andra. De lämnade hålet öppet. Senare skyfflar två betalda män över det som ingen velat se. Jorden packas och man hämtar nya blommor. Platsen fylls av laddning och jag ser dem komma tillbaka ibland. Några för att få en stund till med minnet av en gestalt de hållit av. Andra för att plikten kräver det. Samvetet kräver det. Jag väntar på snön. Jag orkar inte se allt. Hon kände sanningen om livet. Inte som en buddistisk gåta, men som en självklar mening hon uttalade när hon hackade upp potatis i landet. Jag saknar henne.

tisdag 11 februari 2014

Årstider

Mitt skrivbord i spillror. Jag bär ut resterna och lägger dem i en hög på gården. Fortsätter med stolarna i rummet. Bokhyllan, och sedan böckerna. Datorn och alla gamla fotoalbum. Jag kämpar för att få ut köksbordet genom dörren och fyller sedan på med tv:n, soffan och garderoberna. Innan jag stryker eld på stickan så sätter jag mig en bit ifrån och betraktar högen. En erfarenhet summerad i ting. Somligt kantigt och fult, men kärt. Ja, kärt. Annat längtar jag efter att se lågan krypa över. Det skymmer. Molnen drar ihop sig tätt utan att börja regna.

Så springer jag längs stadsmuren. Inget hinner ifatt mig nu. Revor över armarna när jag hoppar över nedfallna stenar och duckar under rosbuskar. Framåt, framåt och fartvinden rycker i tröjan och det är nästan mörkt nu. Framåt, när fötterna letar fäste i blindo och bara fortsätter springa. Ägde jag en klocka skulle jag dra av mig den och kasta in den över muren. Så får de som vill mäta sätta samman resterna och lägga nya rutor över sina dagar.

Senare. I en sömmerskas butik letar jag färger till ett nytt hem. Nya väggar och fönster. Nya ögon att söka i. När jag sätter mig mitt på golvet i det största rummet blundar jag och tänker att varje dag är en galen mans leksak. Varje dag kan bli en beskrivning av din dröm. Jag är så tacksam över att ha fått dessa ögon som ser vad man inte borde se.

söndag 9 februari 2014

Membran

En bejublad konsert. Människorna på väg hem mellan fasaderna. Somliga jagar ensamma ifatt spårvagnen. Andra vandrar i varandras famnar längs gatan och bor kvar en stund i känslan som föddes framför scenen. En man går nedtyngd framför mig. Kanske fyrtio. Blicken mot marken och han lämnar långa spår bakom sig i asfalten för varje steg han tar.

Efter ett ögonblick i samstämmighet blir det tydligt att vi inte bor i samma stad. Tusen människor i tusen världar, men brevid varandra. Ingenting går att ta för givet eller generalisera. Ett ackord skjuter blommor in i någons vardag. Samma ljud blåser ut ett svart stoft över grannens hjärta. Det är en övning i empati. Det är ett spel som ingen människa kan bemästra, men som kan hanteras om du böjer dig ner framför din ödmjukhet. Vi måste inte segra. Vi får ha fel.

måndag 3 februari 2014

Vandra

Att bli ett. Vita blixtrar genom lokalen och gång på gång får jag blunda. Att sträcka ut handen och glömma hur det var att inte nå någon annan. Jag såg främligar sitta i parken innan dörren slog igen. Främlingar som fastnat i vanan att vara ensam. Som sett på andra och tänkta att detta avstånd går inte att överbrygga. Inte längre. Inte mer. Musik hjälper somliga. Sprit och nikotin. Andra beger sig nedför mörkare vägar. Blåsiga svarta ensamma vägar.

Att bli ett. Jubel och människor som vill lyssna till sina röster och andra som vill var med. Leenden som blekts av reflektioner från pärlor och stenar. Minnen som trängts undan och liv om lämnats hemma. Varje skål ett desperat slag med yxan mot dörren ut. Branden. Hettan. Paniken. Allt jag måste lära mig nu. Allt kaos jag lämnar bakom men allt kaos jag måste igenom. Sömnen. Fläckar på kavajerna. Låt mig slippa se dem nu. Det ska vara ett vykort.

Att bli ett. Vilsna lågor på ljusen och skuggorna som irrar över väggarna. I en hyrd lokal ska liv blåsas in och liv pyra och liv vakna. Stillheten när jag vaknar på morgonen. Gästlistan som var lite för svår att fylla. De tomma platserna i bänkarna. När vassa verktyg pressar mot min ryggrad och jag räknar på vad det kostar att röra sig framåt. När packningen inte blir lättare av att lämna kvar. Då vill jag bli kvar.

onsdag 29 januari 2014

En riktigt fin vecka

Han sprang jublande över ängarna. Som om det än en gång var sommar. Som om inte snön blåste köld över benen. Han jublade. Hoppade över stängsel och stenmurar. Halkade, skrattade högt och reste sig igen och sprang vidare. Han lämnade sina spår överallt. Och det var vilda spår. Spår som visade farten och riktningen (framåt! framåt!).

När man har sökt så länge att man börjar titta mer på sina skor än på marken framför sig. När gruset och gräset bildar mönster som man tycker sig känna igen och dessa mönster lockar fram en trygg känsla från magen och fötterna där oron tidigare härjat. Och när rörelsen blir så viktig att du börjar frukta att du ska komma fram och finna det su söker. När du i denna tvivlets stund når fram till en plats där du upptäcker mer än det du sökte. När svaren glittrar som en piratskatt och du i ett förgyllt ögonblick ser dig själv och din omgivning så klar att din uppgift träder fram som en helt självklar del av ditt väsen. Då kan du med fördel lägga alla begränsande remmar och band åt sidan. Då kan du hänge dig åt rus och galenskap.

Klarhet. Blixtar av insikter som skingrar trögheten i tankarna. Så nära lyckan kan man njuta. Så nära lyckan vill jag bo.

söndag 26 januari 2014

Kan det leda nånvart?

Han hade tvättat sin bil i dag. Det tog två timmar. Någon detalj vid de nya fälgarna som behövde putsas på lite extra, och så en tanke som lockade iväg till upptäcktsfärd. Tillbaka igen, baklyktan och asfaltsstänket alldeles under. Nästa tanke. Nästa utflykt och utforskning. Under de senaste tre månaderna hade någonting besynnerligt slagit fäste i honom. Allt oftare lade man märke till nya nyanser i gamla tankar som han haft. Nyanser som bröt loss en bit av den byggnad han snickrar på och kallar verkligheten. Den som ständigt byggs vidare på och ständigt ändrar form. Men nu hastigare än på länge.

När man ifrågasätter grunderna i sitt trosystem så upptäcker man att det börjar skaka i rum man inte trodde kunde förändras. Han vet att han finns här i sina tankar. Här och nu, men i livet? Ute i det verkliga livet. Det är frågan. Men nu har det passerat några år sedan han brottades med de giftigaste frågorna. Reflektioner, livet, erfarenheter. Vart leder de? Är det bara mörker? Några år och många tankar senare har han insett att det är meningslösa frågor. Ställda för att sysselsätta frågeställaren. Det är gåtor som liksom gordiska knutar inte ska lösas, de ska upplösas. Det finns inga dagens sanningar. Det finns bara egna tillverkade värden. Och visst, de bär värde, men känn deras källa. Peka inte uppåt eller utåt.

När han gick in och satte sig vid köksbordet. Petade på duken och kände doften av kaffe sprida sig i huset insåg han att han var trött. Men tröttheten bars upp av en luftig rörelse i magen. Först i magen. Sedan upp över bålen och ut i armarna. Halsen och kinderna fram till en pirrande sensation i nacken. Han var lycklig.

torsdag 23 januari 2014

Hemlängtan

En vaktparad. En skyddsarmé av änglar. (Det var så hon berättade det för mig!) Strålande ansikten som spred lugn och värme omkring sig. De bar inga vapen men höll ut sina öppna händer från den cirkel de hade slagit kring henne. Ljust så att hon tillslut fick blunda. Luften kändes ren och lätt att andas. Just då kände hon ingen smärta i någon del av kroppen. Bara den underliga värmen som nådde insidan först och som sedan spred sig ut mot huden.

När jag frågade om hur mycket tid som förflöt hade hon uppenbart svårt att dra sig till minnes. Men efter vad hon upplevde som en väldigt lång stund började hon höra andra ljud. Sirenerna slog igenom samtidigt som hon istället bländades av strålkastare. Kring bilen rörde sig människor nu. Tog sig närmare. Några med verktyg i händerna. Det var då det förstsa stynget av smärta gjorde sig till känna. Instinktivt kände hon att det inte är en bra ide att titta nedåt. Men rakt framför henne hade huven sträckt sig fram och omfamnat tallen som stod så overkligt nära. Händerna kände hon, huvud och bröst och mage. Men sedan. Någon bände i dörren med ett stort metallföremål.

De var borta nu. Ingen arme, bara människor kvar. Fortfarande yr och nyvaken står två människor vid sängen. Två människor och en rullstol. 'Jag såg dem' sa hon, 'en hel skyddsarmé. Det är därför jag är här nu.'

tisdag 21 januari 2014

En visa från min trädgård

En vän fick sparken. Hans tankar tätnade. Lättade och tätnade igen. Det finns alltid saker att göra. I sina ljusa stunder odlade han en smittsam optimism. Det är precis vad jag behöver. Lite tid att bocka av saker på listan. Det blev svårare sedan. Svårare att hitta stunder för fika, stunder för en promenad. Som om han verkligen var upptagen med sina projekt. Som om han verkligen fick saker gjorda.

Sist jag såg honom hade han skaffat helskägg. Jag skojade om det och han log tillbaka och la i en socker bit till i koppen. Händerna i ständig rörelse. Duken, koppen, skålen med socker, kakan, skägget, duken igen. Han kramade om mig och det är först nu jag påminner mig om att han pratade om sin resa. Och han hade ju så många projekt. Så mycket ord som snubblade fram över borden men som aldrig riktigt fastnade vid något. Hur kunde jag veta att han menade något nu. En doft av kanel och otvättade kläder är mitt sista tydlga minne av honom.

Vi står och tittar på. Tänker att de klarar sig. Hon där klarar sig. Vi har väl alla haft våra svåra stunder, och hon har väl alltid någon annan. Någon som kan sitta brevid och höra på historien. Någon som till slut lyser från ett annat håll och trycker med armbågen i sidan och lockar fram ett skratt. Jag sväljer och önskar att inte alla tänker så. Jag önskar att jag inte kunde känna hur ont det gör att vara efterklok.

lördag 18 januari 2014

I mitt mörker bor ett ljus

Jag har lite magvärk. Kanske något jag ätit. Du ser mig där jag sitter bak min skrivmaskin. Sammanbiten min, möjligtvis eftertänksam eller drömmande, med fingrarna spelande fram och tillbaka över tangentbordet. Man blir frusen när magen ömmar. Jag tittar upp, först vid sidan av ansiktet, en bit bakom, men möter sedan din blick. Underligt. Jag hade inte tänkt dig så här. Du ser gammal ut. Inte gammal som i sliten och böjd, men gammal som i ett kärl av samlade visdomar. Under några sekunder försöker vi utläsa frågorna i varandras ögon. Sedan nickar jag kort. Jag tackar dig för att du kom hit. För att du tar värdefull dig från din dag, från dina sysslor, och väljer att besöka mig. Tack.

Med hjälp av böcker och kloka människors minnen söker jag efter tecken i historien. Trådar som sträcker sig bakåt till en förklaring av något som är här. Det tycks mig som om hur glest och ensamt man än har bott genom tiderna så har det kommit stunder när man gått samman och skapat något som är större. För att en åker behövde slås. För att en stenmur behövde byggas. För att en diktator behövde störtas. Man gick samman för att hjälpa varandra. Man gick samman och blev till något större, och i detta större fann man en mening. Jag blev rädd och kall i mitt hjärta när jag stod på ett torg i min stad i dag. Jag såg mig omkring. Sökte i ögonen bland människorna som rörde sig omkring mig. De var själva. De bor bland hundra tusen, men de rörde sig obekvämt och längtade sig någon annanstans. Jag blev rädd och kall i mitt hjärta.