Skuggbilder

Jag blåser på väggar och tror att de ska falla. Letar genvägar i gränderna. Ser att mossa har växt, men mossa får växa. Någon berättade för mig att man ska se på allt det där. Sätta sig ner och ta sig tid att titta på det ordentligt. Även det obehagliga. Speciellt det obehagliga. Titta på det och ta in att allt det är saker som har hänt dig. Som du har varit med om. Allt det är händelser som har vävts in i dig. Som har skapat dig. Titta på det. Spotta i nävarna och samla ihop det. Knåda det. Forma det till en krona. En dovt blänkande bister verklig krona som du sedan kröner ditt huvud med. Det är du. Bär det. Bär det.

Jag har skrattat åt det flera gånger. Lagt det bland alla andra floskler. Men i kväll kröp det upp ur papperskorgen. Upp och fram till mig. Jag blinkade och blundade och tänkte att jag inte borde druckit den sista. Jag vill inte titta där. Jag vill inte minnas det. Jag vill inte bära det. Sedan dess har jag gråtit. Tårarna som sav längs ansiktet och ljusen hann brinna ut.

Det blir ok. Det kommer att kännas bättre sedan. Jag vet det. Men att titta på det man gömt. Att förstå skadan som det har gjort. Det blir bättre. Dämpas. Formas till en krona. Det är fånigt. Men nej, inte fånigt. Det gör för ont för att vara fånigt. Det är verkligt. Så verkliga som minnen kan bli. Så verkliga som bara minnen kan bli.