lördag 30 november 2013

Människa på väg

Jag brukar sitta och titta. Tror mig se igenom avsikter. Ansiktsuttryck. Blickarna människorna kastar mot varandra. Mot sig själva när de passerar ett skyltfönster. Tågen rullar in. Pustar en stund, samlar kraft. Spyr ut, och suger i sig kropparna. Rullar ut. Söker nästa anledning att stanna. Fimparna på perrongen bildar mönster. Jag tänker sträck mellan dem och jämför sedan men mina minnen. Vem är du? Hur kan du komma hit igen? Du var ju färdig med mig?

En hund sitter still framför en bänk längre bort och jag letar efter ägaren. Gömd bak en pelare. Eller ingenstans. Alla är inte ägda. En del vandrar fria. Somliga väljer att sitta på en perrong och se tiden ticka med varje avgång. Att omge sig med alla de själar som är på väg. Som att oinbjuden smyga ner i bubbelpoolen och tro sig osedd för att solglasögonen är på. Att söka ett tecken. De vet. Hur finner man ut var man ska hoppa på. Var ska man lämna. Lämna. Kärleken är ingen demokrati. Läpparna kan viska och lova. Månader passerar. Hon tittar på mig. På alla andra. På andra.

Sövande ljud av sulor mot asfalten. Doften av upphettad plast och nikotin. Jag stänger jackan och tittar bort mot bänken. Hunden har lämnat nu. Lämnat. Nu.

onsdag 27 november 2013

På väg in i en ny säsong. Är det leenden? En lugg faller ner. Jag ser inte. Hon vandrade i mina fotspår en gång. Jag vände mig om och såg henne ibland. Pulsen gick upp, men jag förstod nog aldrig riktigt vem som var jagad. Vem som lekte med vem.

Och nu, en ny säsong. Grenar bryts men jag har slutat att vända mig. Andra ansikten nu. En annan omgivning. Grenar bryts av. Jag hör dem, men de finns inte. Jag behöver inte blunda för att se. I staden, ett annat ljus. Andra förutsättningar för jakt.

Jag minns när du kom nära nära och viskade 'sover du?'. Jag var vaken men kunde inte röra mig. Jag blundade men byggde städer omkring bilden jag hade av dig. Jag var vaken men din doft skrämde mig och jag skulle göra vadsomhelst för att inte riskera att piedestalen jag byggt till dig rasade.

Det var så nära du kom. Andra ansikten nu. Avgaser, ekon och andra ansikten. Impulsen ber mig vända mig om, men jag vet ju att det inte fastnar några fotspår i asfalten.