Ett andetag till

Jag föds på nytt. Hjässan bryter vattenytan och jag kan andas vattnet. Djupare djupare ner. Som en blind. Som en galen. Det finns inga hinder. Fiskar som kommer nära för att följa en bit. Växter som slits itu av min kropp. Djupare. Ljuset får allt svårare att nå fram. Andra färger träder fram. Andra ljuskällor. En värld i en värld. Och nu ökar trycket mot trumhinnorna. Ljuden blir sånger från glömda drömmar. Så sliter jag av mina kläder och fortsätter naken. Djupare. Kraft. Jag känner fortfarande kraft och det går allt snabbare ner. Tentakler kring mina ben, men de släpper efter ett tag. Ner ner.

Så slår huvudet mot botten. En blixt av smärta och nacken knäcks. De sista tankarna är bleka bilder. Ansikten. Och så en röst. "om jag fick börja om..."

Förändringar i ljuset

Jag vandrar på en strand när ljudet plötsligt når mig. Det är fruktansvärt och mina ben darrar några sekunder innan jag faller ner på knä med händerna över öronen. Några ögnoblick tidigare njöt jag av värmen från sanden och måsarnas jakt och besynnerliga sånger. Havets sövande rörelser drog mig neråt, neråt och jag kunde känna en gemenskap. Långt där nere startar en genemskap och på något sätt, som inte låg tydligt för mig, fortsätter den gemenskapen ut till allt vi kan uppfatta. Jag hade tänkt mig runt i cirklar kring vår värld och kände igen drag av mig själv i allt jag lät tanken vila på. Så tillbaks hit. Sanden. Måsarna. Så en explosion av ljud.

En explosion. Den delar mig från allt jag tidigare tänkt. Jag föreställer mig hur blodet faller runtom mig när jag skalas av, på något sätt slits bort från min känsla. Ensam känner jag hur vassa sandkorn skär in i knän och armbågar där jag misslyckas hålla ute dånandet som skär in genom mina trumhinnor.

En reaktion. Det får aldrig hända. Det har nu hänt och det är naturligtvis en reaktion. En del av mig. Ingenting är avskiljt. På en ö exploderar ljudet om och om igen och något i mig famlar i ett oändligt fall efter något att hålla sig i. Det är en förflyttning av alla förklaringar till ett ställe där sanningar ligger förvridna som drömda mardrömmar över golven. Den enda som kan motverka det är varje enskiljd du.

Vykort från Frankrike

Flugorna över liket. Det måste ha legat där i dagar. Hetta hjälpte till att sprida stanken som ringlade mot mig på stigen, långt innan jag kunde se hur det krälade i köttet. Surrandet. Skogen låg i övrigt tyst. Som om en överenskommelse hade träffats. Alla hade sett hur det gått till, bytt några hastiga ögonblick, och sedan vänt sig och långsamt lämnat platsen. Det tar inte så lång tid. Spåren äts upp och försvinner. Bit för ruttnande bit.

Jag har ännu inte berättat något. Tidningarna och nyfikna människor sprang länge runt och frågade. Det skrevs rader av spekulationer. Efter ett tag såg jag bara någon enstaka fundersam journalist sitta på cafét vid stationen och klottra på sin servett. Som om frågorna tagit slut, men mysteriet fortfarande lockade. Nu är det tyst igen. Inte som vanligt. Obekvämt tyst. Som sömmen på sockan som hamnat snett.

Vi var på väg till sjön. Allt var packat. Jag kom på att jag hade glömt skorna och fick vända tillbaka. Barnens skrik innan jag tittade upp och såg bilen. När jag vaknade på sjukhuset hade du talat in ett meddelande till mig. "Det blir ingen camping, jag drar till Cannes." Det var allt. En vecka senare var jag på väg till sjön igen. Det finns inga sanningar. Jag skär och skulpterar min verklighet. Det kan inte ha varit du.

Efter en resa

Bakom drömmarna. Andra sidan ett pastellfärgat rus. Andningen är tung och jag stirrar länge i taket. Varje förflyttning är en resa i dig själv. Och det är inte förrän du vaknar upp, gnuggar dig i ögonen, och märker att du har överlevt som du inser att du skurit dig igenom hela den där djungeln. Sår över armar och ben, men du är igenom. Ett nytt ställe att vakna på med nya färger. Och en större förståelse av de gamla.

Ge mig inga lektioner nu. Jag vet var jag har varit. Jag vet att det var jag som ledde mig dit. Med det är där jag har varit. Det är passerat och jag packar själv min ryggsäck. Står du riktigt still och tittar en sista lång stund, så går det att finna ädelstenar i allt du har tagit dig igenom. Välj noga vad du tar med dig. Men välj vad du lämnar bakom.

Vid sidan av ett fält en morgon under en väldig bok. Han reser sig, men tvekar en stund. Drar handen över barken och tackar tyst för vilan. För färden bakom drömmarna. Men sedan. Fuktig raps lämnar spår av guld över kroppen. Han fortsätter upp mot landsvägen. Förbi gårdarna och tänker att resorna ger liv. Trots att somliga verkar andas dödens stank i ditt ansikte så är alla delar delar av samma liv. Det går att förstå. Efteråt.