måndag 10 december 2018

Ekon, pennan och tystnaden


Någon skjuter kanonskott över staden. Genom staden. Genom oss. Jag stannar kvar en stund till på balkongen. Sval luft, och trots avgaserna friskare än där inne. Cykler och sylvassa ord som jag inte lyckas göra mig kvitt. Inga bad, inga stålnätter tvättar bort dem. Hur länge bär man sin historia? Måste man leta sig andra ställen att kalla hem? Måste man byta bort de ansikten man känner mot nya och nyfiket blinda? Måste jag säga farväl och säga hej, här är jag? En gång till?

Du satt på din scen med din vita gitarr och jag stannade kvar av någon anledning. Gick fram till dig efteråt. Letade efter något. Jag var ny för dig. Du var smickrad. Jag var stor och klumpig och undrade när det skulle ta slut. Jag stod och såg på dig. Såg hur du rörde dig åt hundra håll med hundra talanger. Och jag blev stor och liten och undrade nu hur jag skulle hänga med. Du försvann och jag letade upp dig igen men där var du redan en annan. Eller kanske hade jag bara funnit dig för tidigt. Innan du kunde bli räddad. Innan du upplevt dina första förluster. Och jag blev trasig och ensam.

Anna i badkaret, och mina vårdslösa tankar som letar sig tillbaka dit. Jag har blivit förlåten men hur lämnar man en tavla man målat så länge? Hur förblir man sann? Nu minns jag inte längre. Du frågar och tittar så kränkt och skyggt men jag minns inte. Det jag kan berätta om nu är en annan bild, jag håller inte isär sagan från historien. Jag tar din hand och lägger över en skåra i teckningen. Du blundar och lägger huvudet mot mitt bröst. Som en tillfällig fred. Som ett tecken på trötthet. Och där hör vi dem igen. Kanonskott genom staden. Genom oss.

tisdag 9 januari 2018

Det att förvandlas

Jag gick på lina. Spänd över en spänd stad. Svindlande vinglande men med fart och en tydlig vilja. Vågat vaggande över lägenheter och kontor. Över parker och broar. Män på bänkar och längs trottoarer. Hundar och bilar. Kvinnor med färgade muggar i cafeernas fönster. Magasin med spillda mönster. Lånade leenden mellan mötesrum och snabba blickar på klockan.

Jag föll ner. Men inte som det fallet jag förväntade mig. Inte det som jag har sett andra göra. Jag ägde ingen fallskärm men gungade sakta ner mellan vindarna. Sömniga barn i pyjamas. Nystrukna dukar på borden. Debussy i dyra hörlurar. Och långsamt, omärkbart långsamt tog jag mark. En rörelse som var så inövad, så naturlig att jag trodde den sann. Jag tog mark och fortsatte sedan framåt och blev en del av en stad.

Jag blev en del av en stad och en del av en organism som levde och svällde och åt. Jag gick och gick och till slut slutade jag att gå och jag slutade att se människorna i ögonen. Här fanns sorger och kärlekar och sagor som jag slutade bry mig om. Lite vet jag om verkligheten och lite förstår jag av hur jag ska bete mig där, men det brukade vara ett ställe där jag kunde titta och lära mig och skratta och kontrastera mig själv mot. Nu var jag där. Nu sköts avstånd till mina andra världar och jag märkte nog att jag började tänka som dem. Bete mig som dem. Men jag märkte också att jag inte längre hade några vänner. Ingen som kände mig här. Ingen som kände mig så här.

söndag 7 januari 2018

Slagvärk

Jag gick ned för trappan och över bron. Tog några steg ut på gräsmattan och väntade där. Jag tyckte mig ana suckar eller viskningar borta från skogsbrynet och när månen kom ur molnen så inbillade jag mig att grenarna rörde sig där. Det var vindstilla och jag kände tydligt mina hjärtslag. Tänkte att alla vid skogsbrynet och alla bortom måste höra att jag har kommit nu. Mina hjärtslag och tankar som jagade. Dagens händelser fortfarande som ett bildspel framför mig. Feys rop på hjälp. Allt detta bombarderade mina sinnen så att det tog tid för mig att upptäcka stillheten. Stillheten runtom mig. Under månen. Stillheten. De har kanske inte kommit? Ljuden och rörelserna i skogsbrynet endast villor?

Jag klippte gräset här när jag var barn. Eller barn, tolv? tretton? Jag minns känslan av frihet. Någon litade på att jag skulle göra mitt jobb. Någon skulle betala mig för det. Jag minns doften av gräslök, som måste ha vävt sig in i mattan. Jag visste inte då att jag förberedde den scen där mitt livs svåraste natt skulle utspela sig. Min mor försökte överrösta gräsklipparen och skrek att det var dags att åka hem nu. Att jag får klippa färdigt i morgon, men jag ville bli klar. Jag tittade åt andra hållet och fortsatte. Blev också klar. Jag minns inte nu vad som var så viktigt med detta första sommarjobb. Kanske hittade jag någon stolthet i det. En styrka i att reda sig själv. Styrka.

Styrka behövde jag nu. Stillheten var inte tyst. Insekter och nattdjur bland gräs och grenar. Fladdermössen och ugglorna som tävlade om natthimlen. Hjärtslagen fortsatte att störa mig. Så stod han där bakom helt plötsligt. "Du är sen."

torsdag 4 januari 2018

Skuggbilder

Jag blåser på väggar och tror att de ska falla. Letar genvägar i gränderna. Ser att mossa har växt, men mossa får växa. Någon berättade för mig att man ska se på allt det där. Sätta sig ner och ta sig tid att titta på det ordentligt. Även det obehagliga. Speciellt det obehagliga. Titta på det och ta in att allt det är saker som har hänt dig. Som du har varit med om. Allt det är händelser som har vävts in i dig. Som har skapat dig. Titta på det. Spotta i nävarna och samla ihop det. Knåda det. Forma det till en krona. En dovt blänkande bister verklig krona som du sedan kröner ditt huvud med. Det är du. Bär det. Bär det.

Jag har skrattat åt det flera gånger. Lagt det bland alla andra floskler. Men i kväll kröp det upp ur papperskorgen. Upp och fram till mig. Jag blinkade och blundade och tänkte att jag inte borde druckit den sista. Jag vill inte titta där. Jag vill inte minnas det. Jag vill inte bära det. Sedan dess har jag gråtit. Tårarna som sav längs ansiktet och ljusen hann brinna ut.

Det blir ok. Det kommer att kännas bättre sedan. Jag vet det. Men att titta på det man gömt. Att förstå skadan som det har gjort. Det blir bättre. Dämpas. Formas till en krona. Det är fånigt. Men nej, inte fånigt. Det gör för ont för att vara fånigt. Det är verkligt. Så verkliga som minnen kan bli. Så verkliga som bara minnen kan bli.