Sommaren tog aldrig slut. Vi levde på stranden. Augusti kom och gick men inte sommaren. Brända axlar, inga kläder, sand i håret. Vi levde där. Du skrattade åt turisterna och berättade historier om var de kom ifrån och hur deras sista år kommer att se ut. Jag läste böcker och byggde nya skulpturer ur sanden varje dag. Upp upp mot himlen sträckte de sig. Till slut bodde vi i en stad eller i ett museum av sand och jag sa att när det regnar så blir vi Pompejis sista älskande. Du kysste mitt öra och viskade att det kommer aldrig att regna, den här sommaren kommer aldrig att ta slut.Så har jag eldat tillräckligt nu? Har jag burit tillräckligt mycket ved? Lågorna är heta och starka. Jag följer röken mot trädtopparna och vidare mot allt som vågar lysa genom mörkret. Bredvid mig staplade fotoalbum och breven i skokartonger. Det går inte att radera ett förflutet, men det går att radera distraktionerna som leder tillbaka dit. Det blir mörkare och månen reser sig bak granarna och drar upp spretiga skuggor i gläntan.
Sedan vill jag läsa sagor om fenix och allt det där. Ser ner på mina händer och föreställer mig den nya staden de har att bygga. Inga höghus eller gyllene boulevarder, bara stugor, stigar och ställen att mötas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar