...and then excuse from pain

Du la dig ner på sängen igen. Ljuset genom persiennerna. Jag ville inte lämna men kunde inte stanna kvar i rummet längre. Plockade upp tröjan från köksgolvet och tömde glaset.

Några timmar tidigare hade du stoppat den gamla kvinnan i parken och gett henne en hundralapp. Hon tittade på dig en lång stund. Sedan mot mig. När jag hade förväntat mig ett leende såg jag en tår. Du blev förskräckt och gick snabbt därifrån. Jag höll på att halka på de våta löven innan jag hann ifatt dig, la armen om dig. Men du var otröstlig.

När jag som barn såg män på bänkar med tomma burkar och smutsiga kavajer kände jag alltid en lycka. Kanske inte lycka. Men när jag kom hem satt jag länge vid det tysta middagsbordet och tittade i smyg på pappa. Det är en lång väg ner. Jag minns att det var just de orden. Det är inte så farligt, det är en lång väg ner.

Fukt över smutsiga gator. Här ute brukar allt vara lättare. Tankarna klarare. När jag går mot parken vet jag inte om jag återvänder igen. Du vill inte erkänna det, men du känner bara de delar av mig du vill se. Det är långt till nästa löfte.