Det föll ett regn. Det kom in från haven. Det föll. Över haven. Över stränderna och ängarna. Det föll över husen och hagarna och människorna. De som vågade sig ut i stormen. Många stannade inne. Strök eld på stickorna och värmde sig framför brasan. Många låste dörren och bryggde kaffe och lät doften sprida sig i stugan medan de hämtade en filt till att lägga över axlarna. Jag såg dem. Blött över håret. Jag stod där ute och såg dem. Blött över ansiktet och kläderna. Under kläderna. Jag såg dem när himlarna drog samman sina mörkaste moln och hopade dem över människorna. Små fyrkanter av ljus på varje sida av husen. Jag kikade in, gick så nära jag vågade, men letade mig sedan vidare längs vägen. Jag tror att jag somnade där. Jag minns det så. Sedan låg jag i en båt och tittade upp mot ett segel i hård kamp med vinden. Jag var ensam. En dröm förstås. Vind här också, och vågor. In över relingen och den ojämna rörelsen som inte vill sluta. Upp. Upp. Och ner. Skogarna är mitt element. Jag har aldrig trivts på havet. Min respekt för det är stor. Så också min fascination och när jag sitter på en klippa vid sidan så kan jag nås av ett enormt lugn. Men jag har alltid känt mig vilse på havet. Och nu kom det till mig i en dröm. Som om det ville berätta något för mig. Som att försöka förstå ett barn som inte kan tala. Mitt hjärta vill förstå, men min brist är tydlig. Gåtan lämnades orörd kvar och jag vaknade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar