En vän fick sparken. Hans tankar tätnade. Lättade och tätnade igen. Det finns alltid saker att göra. I sina ljusa stunder odlade han en smittsam optimism. Det är precis vad jag behöver. Lite tid att bocka av saker på listan. Det blev svårare sedan. Svårare att hitta stunder för fika, stunder för en promenad. Som om han verkligen var upptagen med sina projekt. Som om han verkligen fick saker gjorda. Sist jag såg honom hade han skaffat helskägg. Jag skojade om det och han log tillbaka och la i en socker bit till i koppen. Händerna i ständig rörelse. Duken, koppen, skålen med socker, kakan, skägget, duken igen. Han kramade om mig och det är först nu jag påminner mig om att han pratade om sin resa. Och han hade ju så många projekt. Så mycket ord som snubblade fram över borden men som aldrig riktigt fastnade vid något. Hur kunde jag veta att han menade något nu. En doft av kanel och otvättade kläder är mitt sista tydlga minne av honom.
Vi står och tittar på. Tänker att de klarar sig. Hon där klarar sig. Vi har väl alla haft våra svåra stunder, och hon har väl alltid någon annan. Någon som kan sitta brevid och höra på historien. Någon som till slut lyser från ett annat håll och trycker med armbågen i sidan och lockar fram ett skratt. Jag sväljer och önskar att inte alla tänker så. Jag önskar att jag inte kunde känna hur ont det gör att vara efterklok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar