Hemlängtan

En vaktparad. En skyddsarmé av änglar. (Det var så hon berättade det för mig!) Strålande ansikten som spred lugn och värme omkring sig. De bar inga vapen men höll ut sina öppna händer från den cirkel de hade slagit kring henne. Ljust så att hon tillslut fick blunda. Luften kändes ren och lätt att andas. Just då kände hon ingen smärta i någon del av kroppen. Bara den underliga värmen som nådde insidan först och som sedan spred sig ut mot huden.

När jag frågade om hur mycket tid som förflöt hade hon uppenbart svårt att dra sig till minnes. Men efter vad hon upplevde som en väldigt lång stund började hon höra andra ljud. Sirenerna slog igenom samtidigt som hon istället bländades av strålkastare. Kring bilen rörde sig människor nu. Tog sig närmare. Några med verktyg i händerna. Det var då det förstsa stynget av smärta gjorde sig till känna. Instinktivt kände hon att det inte är en bra ide att titta nedåt. Men rakt framför henne hade huven sträckt sig fram och omfamnat tallen som stod så overkligt nära. Händerna kände hon, huvud och bröst och mage. Men sedan. Någon bände i dörren med ett stort metallföremål.

De var borta nu. Ingen arme, bara människor kvar. Fortfarande yr och nyvaken står två människor vid sängen. Två människor och en rullstol. 'Jag såg dem' sa hon, 'en hel skyddsarmé. Det är därför jag är här nu.'