Cykler

Jag har sökt dig, funnit dig och trott mig leda dig. Min älskade son. Jag har sökt dig ett liv, jag fann dig på ett ögonblick och jag har trott mig leda dig i ett år nu. Jag såg rakt in i dina nyfikna ögon och förklarade rörelserna du ser omkring dig. Talade bilder om vad du kommer upptäcka. Tänkte ut strategier och planer för att leda dig runt smärtan och till stigarna som leder alldeles alldeles nära lyckan.

Det tog mig ett år. Det tog mig så lång tid för att förstå att jag leder dig som en lärjunge leder sin mästare. Som eleven bildar sin lärare. Som vandraren leder stigen hon vandrar. Mina egna kartor visade falska vägar. Det blev tydligt att min uppfattning av världen bara var en av många. En möjlig av miljoner andra möjliga. Att leva ett liv är att bli naken inför det faktum att sökandet är en omöjlig paradox. Det går inte att hitta auktoriteter andra sidan dina egna ögon. Inga regler finns som inte slagit rot i dig. Dina ord är bara ord. Andras ord är bara ord. Att lära känna världen är att våga se att kaoset är kaos. Att ordningen är en teori som aldrig kan vara sann. Men känner du det kan du välja en ordning att följa, stärk i insikten att det är en ordning i ständig rörelse.

Ett år. Var jag en riddare skulle jag luta mig på mitt högra knä och sänka mitt huvud. Jag skulle tacka för allt du lärt och alla stunder jag sluppit vara ensam. Tack.

Önska mig bort

Jag drar fingret försiktigt över sprickan. That's where the light gets in. Jag blev tilldelad löften. Som en idiot tog jag emot dem och gömde dem på en hemlig och helig plats. Människorna jag mötte spottade och hötte med nävarna åt tillvaron. Jag nickade allvarligt och följde halvhjärtat diskussionen. I mitt sinnes ensamhet skrattade jag högt och tänkte på min skatt.

När de släppte bomberna gladdes jag åt att befinna mig på avstånd. Betraktade och njöt avsaknaden av en förlust. Så liten blir jag. Ett sådan vansinne ryms inom mig. Gladdes, tills jag insåg att det inte endast är människoliv och civilisation bomberna utplånar. Där borta, där det röken väller fram som mörkast. Där borta, där skriken tystnade först. Där fanns också min hemliga plats.

Så utan löften och utan ljus vandrade jag genom landskapen. Genom ödeläggelsen. Aska över kroppen, och förkolnad mark under mina fötter. Att vandra blev min lindring utan hopp om bot. Rörelsen mitt morfin som jag inte kunde leva utan, men tillslut inte kunde leva med.

Därifrån till hit? Jag minns inte längre. Någon lyfte upp mig. Mina kläder blev tvättade. Fragment av grönska och kanske sånger. Ett nytt ställe att vakna på. Hjältarna ser annorlunda ut här. Det går att vänja sig. Det går att vänja sig. Jag ser mig kring och håller andan. Drar fingret försiktigt över sprickan.

Väglag

Det var snö upp till ankeln. Jag sparkade till och gick vidare in i skogen. Inte igen. Kanske vända, men aldrig aldrig återvända. Barken mot handen. Kall och hård som om döden ställt sig skyddande mellan mig och det jag vet lever långt där innanför. Så fortsätter jag in mellan ris och buskar. Över grus och rötter som stäcker sig efter fötterna och vill få mig att snubbla. Dolda under vita segel som kastats bakom av de som förlorat hoppet. Nu låter vi strömmarna ta oss.

Den här gången väntar jag ut våren. Jag har sett det förut och sagorna finns där. De sover räv och är ibland svåra att locka till dans. Ett tjurigt släkte som är äldre än skogarna. Som födde skogarna och haven. Som födde oss sjöfarare som irrar och finner. Irrar och finner. Drömmer och irrar och finner.

Hur överlever nattfjärilen? I balansen mellan kölden och hettan.

Outtalat

Med ett vingspann på över åtta meter seglade jag ner mot jorden för att än en gång betrakta människorna. Luften, och de där nyanserna i ljuset jag faktiskt kommit på mig själv med att sakna. Mellan stora och små städer strös allt fler hus ut och jag undrar hur de alla ska få plats när de vill bo så nära varandra. Jag såg tavlor de skapat. Kroppar de ristat ur stenar. Vilda parker de odlat och planerat med kärleksfulla fingrar. De kan tänka så vackra tankar.

Eller vid andra parker. Gungor, plastspadar och enorma bultande hjärtan. Eller en nästan omärkbar beröring när hon lämnade över mjukglassen och en servett. Drömmarna det sådde. Så mycket som växte där. När jag lade örat mot deras hjärtan. "Så många dörrar vi öppnar hos varandra. Så mycket liv vi kan ge."

Och så svärtan som rinner som ett utspillt glas vin över bilden. Bakom varje lycka en klyfta så djup att ekot inte hittar upp igen. Balansgången de ständigt måste påminna sig om. Ett. Steg. I. Taget.

Människa på väg

Jag brukar sitta och titta. Tror mig se igenom avsikter. Ansiktsuttryck. Blickarna människorna kastar mot varandra. Mot sig själva när de passerar ett skyltfönster. Tågen rullar in. Pustar en stund, samlar kraft. Spyr ut, och suger i sig kropparna. Rullar ut. Söker nästa anledning att stanna. Fimparna på perrongen bildar mönster. Jag tänker sträck mellan dem och jämför sedan men mina minnen. Vem är du? Hur kan du komma hit igen? Du var ju färdig med mig?

En hund sitter still framför en bänk längre bort och jag letar efter ägaren. Gömd bak en pelare. Eller ingenstans. Alla är inte ägda. En del vandrar fria. Somliga väljer att sitta på en perrong och se tiden ticka med varje avgång. Att omge sig med alla de själar som är på väg. Som att oinbjuden smyga ner i bubbelpoolen och tro sig osedd för att solglasögonen är på. Att söka ett tecken. De vet. Hur finner man ut var man ska hoppa på. Var ska man lämna. Lämna. Kärleken är ingen demokrati. Läpparna kan viska och lova. Månader passerar. Hon tittar på mig. På alla andra. På andra.

Sövande ljud av sulor mot asfalten. Doften av upphettad plast och nikotin. Jag stänger jackan och tittar bort mot bänken. Hunden har lämnat nu. Lämnat. Nu.

På väg in i en ny säsong. Är det leenden? En lugg faller ner. Jag ser inte. Hon vandrade i mina fotspår en gång. Jag vände mig om och såg henne ibland. Pulsen gick upp, men jag förstod nog aldrig riktigt vem som var jagad. Vem som lekte med vem.

Och nu, en ny säsong. Grenar bryts men jag har slutat att vända mig. Andra ansikten nu. En annan omgivning. Grenar bryts av. Jag hör dem, men de finns inte. Jag behöver inte blunda för att se. I staden, ett annat ljus. Andra förutsättningar för jakt.

Jag minns när du kom nära nära och viskade 'sover du?'. Jag var vaken men kunde inte röra mig. Jag blundade men byggde städer omkring bilden jag hade av dig. Jag var vaken men din doft skrämde mig och jag skulle göra vadsomhelst för att inte riskera att piedestalen jag byggt till dig rasade.

Det var så nära du kom. Andra ansikten nu. Avgaser, ekon och andra ansikten. Impulsen ber mig vända mig om, men jag vet ju att det inte fastnar några fotspår i asfalten.

the ones i knew i gave it to

Jag försökte passa in. Det var aldrig någon som förstod det. I somliga människor verkar det bo en inbyggd kompass. Ett känselspröt som berättar vad som är rätt och vad som är fel. De rör sig på rätt sätt, de känner instinktivt vilka byxor de ska köpa. Har rätt gelé i håret. Jag är inte dem. Jag böjer mig ner och låtsas knyta mina skor. Undviker blickar. Försöker komma förbi. Ler mig igenom de mest obekväma situationerna.

Ögonen jag möter är blinda men jag ser att de ser igenom mina försök. Musiken i bakgrunden berättar vad jag ska göra. De vet inte vad som styr. De hör inte. Har aldrig gjort. Blundar du, blundar du och tänker dig på botten av havet och lyssnar efter mönster i vågornas röster så börjar du höra musik. De spelar för dig. De spelar åt dig. De orkestrerar dina rörelser. Du kan välja då. Välja att lyssna och följa, eller lyssna och göra uppror. Skära och söka en ny frihet. Ett ensamt förbund med dig själv och insikten om kraften i varje val som bryter mot strömmen.

År senare står jag med ett knä mot marken och tittar sakta upp. Möter ett ansikte jag känt en gång. Han hånler och slår igen. Asfalten mot min kind och den pulserande värmen över gatan. Jag försökte passa in. De försod aldrig det.

En mild men mörk vind

Jag hörde talas om en man som spenderade sitt liv i skogarna. I naturen i buskarna med en kikare kring halsen för att få se en skymt av de fantastiska fåglar som gömmer sig förmännskorna. Från innefickan drog han då och då upp en liten anteckningsbok och noterade tecken och iaktagelser. De vänner han hade en gång var för länge sedan försvunna. De hade tröttnat på besattheten i det ständiga sökandet.

Det berättas att han en gång träffade en kvinna där ute. Också hon med en kikare i ett band kring halsen. Han stirrade länge på figuren bak grenarna. Hon på honom. Ingen vet om det bara är ännu en lögn som människorna från hembyn kommit på i sina försök att hitta ett sätt att prata om den underliga mannen. Men efter att ha närmat sig varandra så la de sig ner på mossan i vad som verkade vara en omfamning. Vad som verkade vara en omfamning varade några sekunder. Han reste sig upp. Hon låg kvar. Han lyfte kniven på nytt och skar försiktigt av bandet till hennes kikare. Han la den i sin väska och gick därifrån.

Det sägs att han slutade leta efter fåglar. Det sägs att han flyttade till en stad i söder. Han går inte längre ut. Men ibland berättar nattvandrare att de skyndade sig hem efter att ha hört en skrämmande röst sjunga, eller gråta, från taken.

Don't dry my mist

Ah, jag ser det! Efter månader i tung luft förändras ljuset något. När jag vänder mig om svarar tingen mig med en ny nyans. Strålarnas färd genom diset verkar hitta fram lättare. Jag vill inte blinka i rädsla för att förlora det. I rädsla att skillnaden bara är en villa. Handen rör sig försiktigt över stammarna. Känns barken annorlunda? Är strukturen något mildare mot fingrarna?

I staden rör sig människorna i samma rörelser. Men det är som de inte når fram till mig. Som jag inte finns riktigt på samma ställe. Mannen som gick förbi mig nyss, rörde han vid min arm? Han borde ha berört min arm, men jag kände inget. Han snubblade till och kom så nära, föll nästan in i mig, men fann balansen igen och stötte till mig. Fast han rörde mig aldrig. Måste ha fört sin armbåge genom mig. Ett djupt andetag och det kan inte vara samma luft som de andas. Det bultar till som ett glädjeskutt av överflöd av syre.

Under en buss lite längre fram vaknar katten till och smiter ut just framför hjulen innan den rullar iväg. Gröna ögon letar sin väg mellan byxben och stövlar. Når fram till torget och stannar för att putsa sig innan den i  lugnare tempo passerar bänker jag sitter på. Försvinner bak ett hörn och lämnar bara gnistan av en magisk andedräkt bakom sig. Jag börjar förstå. Ser genom fasaderna på husen. Ser människorna framför tvapparaterna, framför diskmaskinerna, framför varandra vid ett middagsbord. Någonstans bor den fortfarande. Någonstans finns gnistan. Men inte längre här.

Metamorfos

Bortanför staden står mannen med händerna i fickorna. Han stirrar in i skogen. Tar några steg, men tvekar sedan. En snabb blick över axeln, men han vet vad han måste igenom. Han har varit där förut och vet vad som krävs.

Det gick månader, år. Liksom allt som står i mitten av tidens väldiga flöde så förändrades han. Små spetsar och ojämnheter slipades bort. Ansikten log och klappar på axeln. Rummen han vandrade genom fylldes. En buffert mellan här och en krasch. TVskärmar och bilar. Kläderna allt mer krispiga och så de där leendena. Det var så han upptäckte att något hade hänt. De där leendena som lämnar ett kliande i magen. De vill mig inte väl. Det är inte mig de vill se här.

Cykler. Det går runt och nu har han kommit hit på nytt. Kalk, rost och avlagringar och tillslut är det inte längre möljigt att urskönja detaljer. Instrumentet har blivit för trubbigt. Lättjans smekande hand. Ett lager mellan honom och intrycken. Själens brist på syre.

Nu. Sökandet efter släggan stor nog att riva loss förkalkningarna. Stor nog att frilägga de känsliga strängarna som kan vibrera i takt med den pulserande verkligheten runtom. Har vibrerat av det ofantliga i skillnaden i nyansen mellan varje individuellt lövs glöd i september.

Några steg till och sedan börjar han springa. Det är bråttom nu.