onsdag 21 mars 2012

Don't dry my mist

Ah, jag ser det! Efter månader i tung luft förändras ljuset något. När jag vänder mig om svarar tingen mig med en ny nyans. Strålarnas färd genom diset verkar hitta fram lättare. Jag vill inte blinka i rädsla för att förlora det. I rädsla att skillnaden bara är en villa. Handen rör sig försiktigt över stammarna. Känns barken annorlunda? Är strukturen något mildare mot fingrarna?

I staden rör sig människorna i samma rörelser. Men det är som de inte når fram till mig. Som jag inte finns riktigt på samma ställe. Mannen som gick förbi mig nyss, rörde han vid min arm? Han borde ha berört min arm, men jag kände inget. Han snubblade till och kom så nära, föll nästan in i mig, men fann balansen igen och stötte till mig. Fast han rörde mig aldrig. Måste ha fört sin armbåge genom mig. Ett djupt andetag och det kan inte vara samma luft som de andas. Det bultar till som ett glädjeskutt av överflöd av syre.

Under en buss lite längre fram vaknar katten till och smiter ut just framför hjulen innan den rullar iväg. Gröna ögon letar sin väg mellan byxben och stövlar. Når fram till torget och stannar för att putsa sig innan den i  lugnare tempo passerar bänker jag sitter på. Försvinner bak ett hörn och lämnar bara gnistan av en magisk andedräkt bakom sig. Jag börjar förstå. Ser genom fasaderna på husen. Ser människorna framför tvapparaterna, framför diskmaskinerna, framför varandra vid ett middagsbord. Någonstans bor den fortfarande. Någonstans finns gnistan. Men inte längre här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar