Jag har sökt dig, funnit dig och trott mig leda dig. Min älskade son. Jag har sökt dig ett liv, jag fann dig på ett ögonblick och jag har trott mig leda dig i ett år nu. Jag såg rakt in i dina nyfikna ögon och förklarade rörelserna du ser omkring dig. Talade bilder om vad du kommer upptäcka. Tänkte ut strategier och planer för att leda dig runt smärtan och till stigarna som leder alldeles alldeles nära lyckan. Det tog mig ett år. Det tog mig så lång tid för att förstå att jag leder dig som en lärjunge leder sin mästare. Som eleven bildar sin lärare. Som vandraren leder stigen hon vandrar. Mina egna kartor visade falska vägar. Det blev tydligt att min uppfattning av världen bara var en av många. En möjlig av miljoner andra möjliga. Att leva ett liv är att bli naken inför det faktum att sökandet är en omöjlig paradox. Det går inte att hitta auktoriteter andra sidan dina egna ögon. Inga regler finns som inte slagit rot i dig. Dina ord är bara ord. Andras ord är bara ord. Att lära känna världen är att våga se att kaoset är kaos. Att ordningen är en teori som aldrig kan vara sann. Men känner du det kan du välja en ordning att följa, stärk i insikten att det är en ordning i ständig rörelse.
Ett år. Var jag en riddare skulle jag luta mig på mitt högra knä och sänka mitt huvud. Jag skulle tacka för allt du lärt och alla stunder jag sluppit vara ensam. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar