Förlorad i tankar. Snön vräker ner i drivor och jag önskar att jag hade valt att resa en annan vecka. Stormen rev ner ledningar och master i går och nu när snön täpper igen vägen så skärs den sista kontakten med omgivningen av. Förutom vinden som river kring knutar och tak är alla ljud som når mig orsakade av mig. Du tänker att jag borde vara glad. Du har hört mig be om stillhet och isolering så många gånger. Jag är inte rädd, men stearinljusen kastar fladdrande skuggor över väggarna. Så föreställer jag mig en postapokalyptisk värld. Jag finns, men har någon annan överlevt? Finns det vargar här? Björnar? Andra muterade odjur? Träden står för nära stugan. Vill någon mig illa, vill någon smyga sig fram till mina fönster kan de vara skyddade av träden nästan ända fram. När snön försvinner ska jag hugga ner dem.
Min största besvikelse - att varje helhet består av delarna. Jag plockar isär. Isär. Vänder på delarna, delar dem, kikar. Men ingenstans. Jag sätter samman dem igen och väntar på något. En ande. En magi som blir mer. Men ingenstans. Min största besvikelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar