Önska mig bort

Jag drar fingret försiktigt över sprickan. That's where the light gets in. Jag blev tilldelad löften. Som en idiot tog jag emot dem och gömde dem på en hemlig och helig plats. Människorna jag mötte spottade och hötte med nävarna åt tillvaron. Jag nickade allvarligt och följde halvhjärtat diskussionen. I mitt sinnes ensamhet skrattade jag högt och tänkte på min skatt.

När de släppte bomberna gladdes jag åt att befinna mig på avstånd. Betraktade och njöt avsaknaden av en förlust. Så liten blir jag. Ett sådan vansinne ryms inom mig. Gladdes, tills jag insåg att det inte endast är människoliv och civilisation bomberna utplånar. Där borta, där det röken väller fram som mörkast. Där borta, där skriken tystnade först. Där fanns också min hemliga plats.

Så utan löften och utan ljus vandrade jag genom landskapen. Genom ödeläggelsen. Aska över kroppen, och förkolnad mark under mina fötter. Att vandra blev min lindring utan hopp om bot. Rörelsen mitt morfin som jag inte kunde leva utan, men tillslut inte kunde leva med.

Därifrån till hit? Jag minns inte längre. Någon lyfte upp mig. Mina kläder blev tvättade. Fragment av grönska och kanske sånger. Ett nytt ställe att vakna på. Hjältarna ser annorlunda ut här. Det går att vänja sig. Det går att vänja sig. Jag ser mig kring och håller andan. Drar fingret försiktigt över sprickan.