Sov nu

Hon lägger sig ner och tittar upp mot himlen. Börjar räkna, men sluter sedan ögonen och tänker att det som inte syns kan vara vad som helst. Om jag inte syns kan jag vara var som helst. Bortom en tänkt linje, dit min blick inte når, rör sig varelser i takter jag ännu inte känner till. Bortom den linjen föds sagorna.

Men när jag lägger min handflata mot hennes kind märker jag att den fortfarande har värme. Att färgen som dragit sig tillbaka inte tagit med sig värmen. Hur hittade du hit? Jag var ensam här. Jag trodde att ingen annan vågade gå så nära. Bortom trädgränser och varningsskyltar och stängsel. Genom skuggor och taggsnår och nätter. Ingen kommer fram som inte vågar lämna. Hur hittade du hit?

Som en gryning eller något annat som startar bortom min kontroll. Som ett självklart brott i nyanserna som spelar över himlen. Jag bläddrar och söker svar, men vet sedan länge att jag inte ska leta svar. Att inga finns att hitta. Jag ser ner mot marken en stund. Sluter ögonen. Förstår att tiden är inne för att låta tacksamheten slå rot. Att ta emot gåvorna som ligger kring mig. Jag har inte varit blind. Jag har bara inte orkat böja mig ner. Det kan vara svårt att förstå. Men det kan göra väldigt ont att bli klappad på.

Den minsta dagen

Förlorad i tankar. Snön vräker ner i drivor och jag önskar att jag hade valt att resa en annan vecka. Stormen rev ner ledningar och master i går och nu när snön täpper igen vägen så skärs den sista kontakten med omgivningen av. Förutom vinden som river kring knutar och tak är alla ljud som når mig orsakade av mig. Du tänker att jag borde vara glad. Du har hört mig be om stillhet och isolering så många gånger. Jag är inte rädd, men stearinljusen kastar fladdrande skuggor över väggarna.

Så föreställer jag mig en postapokalyptisk värld. Jag finns, men har någon annan överlevt? Finns det vargar här? Björnar? Andra muterade odjur? Träden står för nära stugan. Vill någon mig illa, vill någon smyga sig fram till mina fönster kan de vara skyddade av träden nästan ända fram. När snön försvinner ska jag hugga ner dem.

Min största besvikelse - att varje helhet består av delarna. Jag plockar isär. Isär. Vänder på delarna, delar dem, kikar. Men ingenstans. Jag sätter samman dem igen och väntar på något. En ande. En magi som blir mer. Men ingenstans. Min största besvikelse.

Otämjda dagar

Ut på vägarna igen. Folken är i rörelse. Några stannar och slåss för sitt land, men andra har sedan länge förstått att sträck på en karta bara är sträck på en karta. Någon vänder sig om och ser rök slingra sig upp bakom bergen. Ibland anas dofterna, men det finns inte något att längta tillbaka till längre. Rörelsen blir en ny trygghet. En fast punkt att väva in sina vanor i. Jag ser tårar i barnens ögon och fädrar som säger "Gråt inte. Vi är snart framme. Då blir allt bra." Då blir allt bra?

Hur många här har förstått? Har någon? Jag mäter blick efter blick. Någon? Inget blir bra. Inget finns att komma fram till. Inget fanns att lämna. Några valde ändå att lämna. Förstod ni inte då? Ingen? Tingen ligger döda i hem och i städer. I byn vi lämnade och i mitten av skogarna. Tomma skramlar orden mot marken och leendet är muskler som krampar. Inget mer. Leta inte där min vän. Leta inte där. Taggar och långsamt frätande gift gömmer sig bak den blindheten. Leta inte där.

Tingen ligger nakna tomma i en tom rymd. Inget kan du hitta när du letar där. Inga svar. Ingen värme. Du måste förstå. Jag vill så gärna att du förstår. Lyft upp och titta på stenen. Se mossan. Se jorden och känn den ojämna ytan. Lägg märke till tyngden och kylan. Tänk dig sedan in i den. Låt din blick leda dig in i den. Stanna där en stund. Blås på väggarna. Rör vid allt du kommer åt och rör det försiktigt. Med ditt finger men med ditt hjärta. Ja, där. Ser du nu. En nyans. Bara en aning. Ett liv, en mening. En känsla som växer inom dig och en osynlig sträng spänns mellan dig och det du berörde. Där börjar det. Där blåser du liv i din värld. Du bygger och skapar och blåser och ser att allt blir bra, allt finns att komma fram till, allt finns att lämna. Men inte där ute. Du fortsätter skjuta strängar mellan dig och tingen. Jag vill så gärna att du förstår. Du är en föderska. Och som sådan måste du förstå.

Sandslott

Jag summerar mina dagar. I en rök som försvinner bort från mig letar jag ny luft att andas. Försvinner bort från mig. En svart stjärna. Hål i luftlager och jag sträcker mig upp efter ett äpple. I takt med att röken försvinner fylls luften av en tung doft av frukt. Jag ser ner och kring mina fötter samsas fjärilar och getingar om frukten. Biter sig igenom skalet och sitter sedan och njuter av sötman i köttet.

Vad har passerat och vad är kvar. I mina ögon blandas tingen och jag kan inte längre urskönja var någonting börjar eller sluta. Jag växer in i mig själv och tiden blir en ostämd sträng att spela mina melodier på. Ingenting finns där jag trodde att det fanns. Underligt. Jag finner en frihet i det. En trygghet i det. Jag tar ett bett till och en droppe saft rinner ner över hakan. Som en passiv huvudperson. Som en hjälte utan idéer.

Så vänder jag blicken framåt. Röken helt försvunnen nu. Skydda mig. Rädda mig. Handen över ögonen. Är jag mer rädd för mörkret eller lampan av lycka som bländar?

Cykler

Jag har sökt dig, funnit dig och trott mig leda dig. Min älskade son. Jag har sökt dig ett liv, jag fann dig på ett ögonblick och jag har trott mig leda dig i ett år nu. Jag såg rakt in i dina nyfikna ögon och förklarade rörelserna du ser omkring dig. Talade bilder om vad du kommer upptäcka. Tänkte ut strategier och planer för att leda dig runt smärtan och till stigarna som leder alldeles alldeles nära lyckan.

Det tog mig ett år. Det tog mig så lång tid för att förstå att jag leder dig som en lärjunge leder sin mästare. Som eleven bildar sin lärare. Som vandraren leder stigen hon vandrar. Mina egna kartor visade falska vägar. Det blev tydligt att min uppfattning av världen bara var en av många. En möjlig av miljoner andra möjliga. Att leva ett liv är att bli naken inför det faktum att sökandet är en omöjlig paradox. Det går inte att hitta auktoriteter andra sidan dina egna ögon. Inga regler finns som inte slagit rot i dig. Dina ord är bara ord. Andras ord är bara ord. Att lära känna världen är att våga se att kaoset är kaos. Att ordningen är en teori som aldrig kan vara sann. Men känner du det kan du välja en ordning att följa, stärk i insikten att det är en ordning i ständig rörelse.

Ett år. Var jag en riddare skulle jag luta mig på mitt högra knä och sänka mitt huvud. Jag skulle tacka för allt du lärt och alla stunder jag sluppit vara ensam. Tack.

Önska mig bort

Jag drar fingret försiktigt över sprickan. That's where the light gets in. Jag blev tilldelad löften. Som en idiot tog jag emot dem och gömde dem på en hemlig och helig plats. Människorna jag mötte spottade och hötte med nävarna åt tillvaron. Jag nickade allvarligt och följde halvhjärtat diskussionen. I mitt sinnes ensamhet skrattade jag högt och tänkte på min skatt.

När de släppte bomberna gladdes jag åt att befinna mig på avstånd. Betraktade och njöt avsaknaden av en förlust. Så liten blir jag. Ett sådan vansinne ryms inom mig. Gladdes, tills jag insåg att det inte endast är människoliv och civilisation bomberna utplånar. Där borta, där det röken väller fram som mörkast. Där borta, där skriken tystnade först. Där fanns också min hemliga plats.

Så utan löften och utan ljus vandrade jag genom landskapen. Genom ödeläggelsen. Aska över kroppen, och förkolnad mark under mina fötter. Att vandra blev min lindring utan hopp om bot. Rörelsen mitt morfin som jag inte kunde leva utan, men tillslut inte kunde leva med.

Därifrån till hit? Jag minns inte längre. Någon lyfte upp mig. Mina kläder blev tvättade. Fragment av grönska och kanske sånger. Ett nytt ställe att vakna på. Hjältarna ser annorlunda ut här. Det går att vänja sig. Det går att vänja sig. Jag ser mig kring och håller andan. Drar fingret försiktigt över sprickan.

Väglag

Det var snö upp till ankeln. Jag sparkade till och gick vidare in i skogen. Inte igen. Kanske vända, men aldrig aldrig återvända. Barken mot handen. Kall och hård som om döden ställt sig skyddande mellan mig och det jag vet lever långt där innanför. Så fortsätter jag in mellan ris och buskar. Över grus och rötter som stäcker sig efter fötterna och vill få mig att snubbla. Dolda under vita segel som kastats bakom av de som förlorat hoppet. Nu låter vi strömmarna ta oss.

Den här gången väntar jag ut våren. Jag har sett det förut och sagorna finns där. De sover räv och är ibland svåra att locka till dans. Ett tjurigt släkte som är äldre än skogarna. Som födde skogarna och haven. Som födde oss sjöfarare som irrar och finner. Irrar och finner. Drömmer och irrar och finner.

Hur överlever nattfjärilen? I balansen mellan kölden och hettan.

Outtalat

Med ett vingspann på över åtta meter seglade jag ner mot jorden för att än en gång betrakta människorna. Luften, och de där nyanserna i ljuset jag faktiskt kommit på mig själv med att sakna. Mellan stora och små städer strös allt fler hus ut och jag undrar hur de alla ska få plats när de vill bo så nära varandra. Jag såg tavlor de skapat. Kroppar de ristat ur stenar. Vilda parker de odlat och planerat med kärleksfulla fingrar. De kan tänka så vackra tankar.

Eller vid andra parker. Gungor, plastspadar och enorma bultande hjärtan. Eller en nästan omärkbar beröring när hon lämnade över mjukglassen och en servett. Drömmarna det sådde. Så mycket som växte där. När jag lade örat mot deras hjärtan. "Så många dörrar vi öppnar hos varandra. Så mycket liv vi kan ge."

Och så svärtan som rinner som ett utspillt glas vin över bilden. Bakom varje lycka en klyfta så djup att ekot inte hittar upp igen. Balansgången de ständigt måste påminna sig om. Ett. Steg. I. Taget.

Människa på väg

Jag brukar sitta och titta. Tror mig se igenom avsikter. Ansiktsuttryck. Blickarna människorna kastar mot varandra. Mot sig själva när de passerar ett skyltfönster. Tågen rullar in. Pustar en stund, samlar kraft. Spyr ut, och suger i sig kropparna. Rullar ut. Söker nästa anledning att stanna. Fimparna på perrongen bildar mönster. Jag tänker sträck mellan dem och jämför sedan men mina minnen. Vem är du? Hur kan du komma hit igen? Du var ju färdig med mig?

En hund sitter still framför en bänk längre bort och jag letar efter ägaren. Gömd bak en pelare. Eller ingenstans. Alla är inte ägda. En del vandrar fria. Somliga väljer att sitta på en perrong och se tiden ticka med varje avgång. Att omge sig med alla de själar som är på väg. Som att oinbjuden smyga ner i bubbelpoolen och tro sig osedd för att solglasögonen är på. Att söka ett tecken. De vet. Hur finner man ut var man ska hoppa på. Var ska man lämna. Lämna. Kärleken är ingen demokrati. Läpparna kan viska och lova. Månader passerar. Hon tittar på mig. På alla andra. På andra.

Sövande ljud av sulor mot asfalten. Doften av upphettad plast och nikotin. Jag stänger jackan och tittar bort mot bänken. Hunden har lämnat nu. Lämnat. Nu.

På väg in i en ny säsong. Är det leenden? En lugg faller ner. Jag ser inte. Hon vandrade i mina fotspår en gång. Jag vände mig om och såg henne ibland. Pulsen gick upp, men jag förstod nog aldrig riktigt vem som var jagad. Vem som lekte med vem.

Och nu, en ny säsong. Grenar bryts men jag har slutat att vända mig. Andra ansikten nu. En annan omgivning. Grenar bryts av. Jag hör dem, men de finns inte. Jag behöver inte blunda för att se. I staden, ett annat ljus. Andra förutsättningar för jakt.

Jag minns när du kom nära nära och viskade 'sover du?'. Jag var vaken men kunde inte röra mig. Jag blundade men byggde städer omkring bilden jag hade av dig. Jag var vaken men din doft skrämde mig och jag skulle göra vadsomhelst för att inte riskera att piedestalen jag byggt till dig rasade.

Det var så nära du kom. Andra ansikten nu. Avgaser, ekon och andra ansikten. Impulsen ber mig vända mig om, men jag vet ju att det inte fastnar några fotspår i asfalten.