söndag 19 februari 2012

Night swimming

Han satt kvar på bänken ett litet tag till. Bara ett litet tag till. Så kom de gående. En mamma och hennes dotter. Son? Hon sköt vagnen framför sig, och verkade uppslukad av en monolog med den lilla. Hon berättade om världen de gick igenom. Om träden i parken. Hur de hade varit ett litet frö som planterats i marken. Hur någon gett det kärlek och näring. Hur det själv hade lärt sig att växa av solen, av regn. Mamman berättade om gräset och blommorna de gick förbi. Om de grusade gångarna och bänkarna. Så av någon anledning stannade de till framför honom. Kanske hade nappen åkt ur, eller kunde hon inte motstå en inpuls att böja sig fram för att ge en klapp på kinden. En uppmuntran av ett spontant leende.

Hon tittade upp och såg honom titta stelt tillbaka. Medan han hastigt tittade ner hörde han hur vagnens hjul plöjde fram i gruset igen. Visst var det hon. Visst var det längesedan nu. Men visst måste hon känt igen honom. Det är så världen skissar sina historier genom våra dagar. Öden ser så olika ut när man tittar på dem från olika ändar. Det som kunde ha blivit, det som blev.

Han slängde den där flaskan sedan. Lämnade parken och kunde inte sluta gå. Han såg människorna som man mötte som fladdrande skuggor från de döende ljusen i sina ögon. Han gick mot havet. Han gick hem. Han gick hem.

1 kommentar:

  1. Återseendets glädje eller återseendets fruktan...det är våra val i livet, våra minnen som alltid förföljer oss, kväver oss...eller kanske, i den bästa av världar lyfter och får vita vingar. En reflektion, ett hopp.
    G

    SvaraRadera