Tvekan innan gryningen

Jag gömmer mig bakom träden. Springer vidare. Håller andan och hoppar i. Väver in nya färger i mina dagar. Livet. Floden jag alltid vandrat genom. Alltid strävat. Alltid kämpat efter nästa grepp. Vi behöver alla falla och slå oss för att förstå att det inte behöver vara så svårt. Vi måste inte vandra uppströms. Nästa steg jag tar blir inte ett motstånd. Jag släpper greppet mot bottnen och följer istället med. Låter mig förvånas av att andas utan ansträngning.

Liggande på rygg som en tallstam i forsen. Det gör inget. Vatten över kroppen, över ansiktet, men jag flyter upp igen och igen. Ljuset som bryts genom dropparna innan de landar på min tunga. Sorlet som blir till en sång jag aldrig hört.

Stolarna jag drar ut och sätter mig på. Tvekan jag känner vid matborden. Vad är mitt bidrag till allt det här? Hur bar jag mig åt för att bli bjuden på världens goda? Det dras en tunn tråd från alla tings innersta kärna, genom mig, och ut i oändligheten. Mitt i ett nytt andetag darrar den till och jag känner vibrationer från bröstet och vidare bort. Jag suckar men känner en tacksamhet till alla som burit mig hit.