Öde skepp, brända broar

Flirtar med förnuftets gränser

Det doftar rött vin, och salt

Salt ifrån havet som delar

Havet som binder ihop

En längtan jag skickat som tanke

men aldrig uttalat i ord

Skickat över höga vågor över

vilsna sjömän över

öde städer nakna stränder under

översikt av månen.

Ett stäck som dragits

eller dras

En vals längs linjen

när min feber tappas upp

De glas jag tömmer

Fyller

tömmer

Lite kan jag nu förstå

av min sommar

som försvann

Kniven, och så hålet där lusten

Rann ut

Väggarna för långt isär

Sängar, drömmar – långt isär

Ekot av en annan röst

Inte

Annans.

Gröna tungor

upp längs halsen

saknad bodde där

I öknens mitt en brunn så djup

att havet rymdes

Där.