Det var på stan tidigare i dag. Skäggstubb och sliten kavaj när han böjde sig över soptunnan och började riva bland skräpet. Gula långa naglar. Jag vet, du har sett det tusen gånger. Jag med. Och jag vet inte varför, men nu slogs jag som av en knytnäve i magen och blev bara stående. Tittande. Han såg inte särskilt sympatisk ut. Och trots att jag stod på avstånd kunde jag känna hur han stank. Men ändå. Något. Magen ville kasta upp. Benen var förstelnade.
Han hittade inga burkar. Inget annat heller. När han hade gått så kunde jag inte låta bli att gå fram till den öppna tunnan. Kikade mig omkring. Du får inte se mig nu. Jag lutade mig fram och sträckte ner min hand. Låtsades. Vad skulle driva mig hit? När jag lyfte på ett McDpapper så kom jag på mig själv. Jag sträckte på mig och gick snabbt därifrån. Blicken i marken.
På bussen hem kunde jag inte sluta tänka på naglarna. Blundade jag så rev de mig över magen. Fortfarande känner jag mig illamående och jag vet inte varför. Som om verkligheten bröt igenom och mina filter slutade fungera.
Fan. Vad kan man göra? Vad är ditt ansvar? Jag känner inte för att gå fram och fråga om jag får bjuda på en middag. Stanken skulle ta livet av mig. Men vi lever trots allt i samma värld. Samma stad. Känner mig smutsig och sjuk.
/j
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar