fredag 19 november 2010

Jag brukar våld på mitt nu

Han blev slagen till marken. Min vän. Slagen tills han låg där och inte kunde röra sig mer. Eller vågade. Jag var inte där. Och jag har bara delvis fått ur honom vad som hände. En nästan ny iphone och två hundra kronor blev han av med. Inga övriga men. Han har varken blåmärken eller synliga ärr kvar.

Men när vi går genom en lund. Det är kväll. En hund skäller till på avstånd, eller en gren som faller till marken. Jag försöker tala om glada saker, skrattar till, men han är stel och svarar på distans. Nålar som bara syns i mörkret. Sagor som bara hörs när dagens buller har tystnat.

Jag drar handen över sanden och lägger mig på rygg. Tänker på allt vi bär med oss som blandar sina nyanser i färgerna vi målar våra dagar med. Är med och skapar de där linserna vi tolkar vår verklighet genom. Jag undrar hur jag lär mig välja nyanser. Välja vad som styr vad jag tittar på. Sedan innan vet jag att det jag lyser på växer. Det jag väljer att lysa på växer. Men hur väljer jag vad jag lyser på?

Ett hundskall, och jag rycks upp ur min sömn.

2 kommentarer:

  1. Vackert skrivet, om något så hemskt.
    Att vi blir så rädda för att leva, för att vi bara kan tänka på allt det hemska, när det finns mycket vackert i världen också, som vi kan välja att fokusera på.

    SvaraRadera