Aldrig bergen

Planet störtar och det finns ingenting vi kan göra. Du sitter och tittar dumt på din miniatyrbailys som du just beställt in. Din sista vilja? Det knakar till när du skruvar av korken och tömmer innehållet. Skriken runtom dämpas något. En minut nu. Jag har alltid letat efter orsaker att fortsätta. Alltid letat. Och nu finner jag dem alla på en gång. Molnen förbi rutan och nästa gång jag vänder mig mot dig har du kastat upp över din tröja och byxor. Inget vi kan göra. Försöker få ögonkontakt men du är förlamad. Förlorad. En färd genom alltet och min egen mage är uppe i halsen och vänder. Den lilla pojken som grät när vi bordade vänder sig om och tittar på mig. Frågande. Allvarlig. Mamman har kopplat upp sitt bälte och skriker hysteriskt några steg bort i mittgången. Jag ler och skakar på huvudet. Pekar uppåt (jag vet inte riktigt varför) men han besvarar leendet och pekar på mig. Nu ser jag land och den feta mannen till vänster om mig faller över min axel och river samtidigt upp en skåra på min kind. Du skakar till nu. Ser upp mot taket. Vänder dig mot mig men blicken är avlägsen. Ljuden dämpas. Jag vet inte om det är människorna som lugnat sig eller om jag förlorar min hörsel. Två minuter. Mina ben pirrar som om de har sovit. Vi älskade aldrig varandra. Jag vill inte tänka så nu. Inte här. Inte ångra något. En smärta i mitt högra öra, men jag vänder mig inte om. När jag ser ner upptäcker jag att mina händer är knäppta. Jag har alltid varit rädd för konfrontationer. En hycklare. Betraktat på avstånd och hållit mig ifrån striden. Klappat medhårs. I går smakade jag ostron för första gången. Bara sekunder kvar nu. Du sa ju att vi aldrig skulle resa till bergen.