Jag brukar sitta och titta. Tror mig se igenom avsikter. Ansiktsuttryck. Blickarna människorna kastar mot varandra. Mot sig själva när de passerar ett skyltfönster. Tågen rullar in. Pustar en stund, samlar kraft. Spyr ut, och suger i sig kropparna. Rullar ut. Söker nästa anledning att stanna. Fimparna på perrongen bildar mönster. Jag tänker sträck mellan dem och jämför sedan men mina minnen. Vem är du? Hur kan du komma hit igen? Du var ju färdig med mig? En hund sitter still framför en bänk längre bort och jag letar efter ägaren. Gömd bak en pelare. Eller ingenstans. Alla är inte ägda. En del vandrar fria. Somliga väljer att sitta på en perrong och se tiden ticka med varje avgång. Att omge sig med alla de själar som är på väg. Som att oinbjuden smyga ner i bubbelpoolen och tro sig osedd för att solglasögonen är på. Att söka ett tecken. De vet. Hur finner man ut var man ska hoppa på. Var ska man lämna. Lämna. Kärleken är ingen demokrati. Läpparna kan viska och lova. Månader passerar. Hon tittar på mig. På alla andra. På andra.
Sövande ljud av sulor mot asfalten. Doften av upphettad plast och nikotin. Jag stänger jackan och tittar bort mot bänken. Hunden har lämnat nu. Lämnat. Nu.
