Som tiden. Jag har vandrat genom den här skogen så många gånger nu. Det är ständigt samma steg. Ständig nya stigar att följa. Så mycket samma, men varje dag unik. Såg min största flamma falla till marken. Falla. Men slå upp som en storm som svalde skogen, svalde världen jag kände och förde mig in i en ny. Denna nya. Där allt är samma men inget är sig likt. Jag vänder på glaset i min hand. Känner igen det men känner det inte. Ljuset har aldrig reflekterats så här. Sommaren jag längtade till finns inte längre i mitt minne. Det nya ljuset i alla ting tvingar mig till nuet. Tvingar min blick att fastna och fastna på nytt. Förundras. Förtjusas. Här. Här, mitt i det sagoland jag så många gånger innan anat genom revor i slöjan. Dagar blir till dolda dalar, fyllda av histoier jag vet att jag kan men aldrig tidigare hört. Från en ände till den andra är det tusen steg jag aldrig förr har tagit. Vägen är här. Se upp mot himlen. Blunda och se det igen. Det är forset som låter, vinden förbi grottmynningen. Det är allt jag vill att det ska vara. Du vill att det ska vara. Släck ljuset. Lita på dig själv och fortsätt gå. Det finns vägar fram när du inte ser dem. Det finns sprickor i murar. Det finns stigar genom snår. Lita på dig. Lita på det i dig som är större än dig. Blunda och blås bort allt du trodde på, men egentligen inte trodde på. Som tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar