Ekon, pennan och tystnaden

Någon skjuter kanonskott över staden. Genom staden. Genom oss. Jag stannar kvar en stund till på balkongen. Sval luft, och trots avgaserna friskare än där inne. Cykler och sylvassa ord som jag inte lyckas göra mig kvitt. Inga bad, inga stålnätter tvättar bort dem. Hur länge bär man sin historia? Måste man leta sig andra ställen att kalla hem? Måste man byta bort de ansikten man känner mot nya och nyfiket blinda? Måste jag säga farväl och säga hej, här är jag? En gång till?

Du satt på din scen med din vita gitarr och jag stannade kvar av någon anledning. Gick fram till dig efteråt. Letade efter något. Jag var ny för dig. Du var smickrad. Jag var stor och klumpig och undrade när det skulle ta slut. Jag stod och såg på dig. Såg hur du rörde dig åt hundra håll med hundra talanger. Och jag blev stor och liten och undrade nu hur jag skulle hänga med. Du försvann och jag letade upp dig igen men där var du redan en annan. Eller kanske hade jag bara funnit dig för tidigt. Innan du kunde bli räddad. Innan du upplevt dina första förluster. Och jag blev trasig och ensam.

Anna i badkaret, och mina vårdslösa tankar som letar sig tillbaka dit. Jag har blivit förlåten men hur lämnar man en tavla man målat så länge? Hur förblir man sann? Nu minns jag inte längre. Du frågar och tittar så kränkt och skyggt men jag minns inte. Det jag kan berätta om nu är en annan bild, jag håller inte isär sagan från historien. Jag tar din hand och lägger över en skåra i teckningen. Du blundar och lägger huvudet mot mitt bröst. Som en tillfällig fred. Som ett tecken på trötthet. Och där hör vi dem igen. Kanonskott genom staden. Genom oss.

Det att förvandlas

Jag gick på lina. Spänd över en spänd stad. Svindlande vinglande men med fart och en tydlig vilja. Vågat vaggande över lägenheter och kontor. Över parker och broar. Män på bänkar och längs trottoarer. Hundar och bilar. Kvinnor med färgade muggar i cafeernas fönster. Magasin med spillda mönster. Lånade leenden mellan mötesrum och snabba blickar på klockan.

Jag föll ner. Men inte som det fallet jag förväntade mig. Inte det som jag har sett andra göra. Jag ägde ingen fallskärm men gungade sakta ner mellan vindarna. Sömniga barn i pyjamas. Nystrukna dukar på borden. Debussy i dyra hörlurar. Och långsamt, omärkbart långsamt tog jag mark. En rörelse som var så inövad, så naturlig att jag trodde den sann. Jag tog mark och fortsatte sedan framåt och blev en del av en stad.

Jag blev en del av en stad och en del av en organism som levde och svällde och åt. Jag gick och gick och till slut slutade jag att gå och jag slutade att se människorna i ögonen. Här fanns sorger och kärlekar och sagor som jag slutade bry mig om. Lite vet jag om verkligheten och lite förstår jag av hur jag ska bete mig där, men det brukade vara ett ställe där jag kunde titta och lära mig och skratta och kontrastera mig själv mot. Nu var jag där. Nu sköts avstånd till mina andra världar och jag märkte nog att jag började tänka som dem. Bete mig som dem. Men jag märkte också att jag inte längre hade några vänner. Ingen som kände mig här. Ingen som kände mig så här.

Slagvärk

Jag gick ned för trappan och över bron. Tog några steg ut på gräsmattan och väntade där. Jag tyckte mig ana suckar eller viskningar borta från skogsbrynet och när månen kom ur molnen så inbillade jag mig att grenarna rörde sig där. Det var vindstilla och jag kände tydligt mina hjärtslag. Tänkte att alla vid skogsbrynet och alla bortom måste höra att jag har kommit nu. Mina hjärtslag och tankar som jagade. Dagens händelser fortfarande som ett bildspel framför mig. Feys rop på hjälp. Allt detta bombarderade mina sinnen så att det tog tid för mig att upptäcka stillheten. Stillheten runtom mig. Under månen. Stillheten. De har kanske inte kommit? Ljuden och rörelserna i skogsbrynet endast villor?

Jag klippte gräset här när jag var barn. Eller barn, tolv? tretton? Jag minns känslan av frihet. Någon litade på att jag skulle göra mitt jobb. Någon skulle betala mig för det. Jag minns doften av gräslök, som måste ha vävt sig in i mattan. Jag visste inte då att jag förberedde den scen där mitt livs svåraste natt skulle utspela sig. Min mor försökte överrösta gräsklipparen och skrek att det var dags att åka hem nu. Att jag får klippa färdigt i morgon, men jag ville bli klar. Jag tittade åt andra hållet och fortsatte. Blev också klar. Jag minns inte nu vad som var så viktigt med detta första sommarjobb. Kanske hittade jag någon stolthet i det. En styrka i att reda sig själv. Styrka.

Styrka behövde jag nu. Stillheten var inte tyst. Insekter och nattdjur bland gräs och grenar. Fladdermössen och ugglorna som tävlade om natthimlen. Hjärtslagen fortsatte att störa mig. Så stod han där bakom helt plötsligt. "Du är sen."

Skuggbilder

Jag blåser på väggar och tror att de ska falla. Letar genvägar i gränderna. Ser att mossa har växt, men mossa får växa. Någon berättade för mig att man ska se på allt det där. Sätta sig ner och ta sig tid att titta på det ordentligt. Även det obehagliga. Speciellt det obehagliga. Titta på det och ta in att allt det är saker som har hänt dig. Som du har varit med om. Allt det är händelser som har vävts in i dig. Som har skapat dig. Titta på det. Spotta i nävarna och samla ihop det. Knåda det. Forma det till en krona. En dovt blänkande bister verklig krona som du sedan kröner ditt huvud med. Det är du. Bär det. Bär det.

Jag har skrattat åt det flera gånger. Lagt det bland alla andra floskler. Men i kväll kröp det upp ur papperskorgen. Upp och fram till mig. Jag blinkade och blundade och tänkte att jag inte borde druckit den sista. Jag vill inte titta där. Jag vill inte minnas det. Jag vill inte bära det. Sedan dess har jag gråtit. Tårarna som sav längs ansiktet och ljusen hann brinna ut.

Det blir ok. Det kommer att kännas bättre sedan. Jag vet det. Men att titta på det man gömt. Att förstå skadan som det har gjort. Det blir bättre. Dämpas. Formas till en krona. Det är fånigt. Men nej, inte fånigt. Det gör för ont för att vara fånigt. Det är verkligt. Så verkliga som minnen kan bli. Så verkliga som bara minnen kan bli.

Som en seismolog

Sommaren tog aldrig slut. Vi levde på stranden. Augusti kom och gick men inte sommaren. Brända axlar, inga kläder, sand i håret. Vi levde där. Du skrattade åt turisterna och berättade historier om var de kom ifrån och hur deras sista år kommer att se ut. Jag läste böcker och byggde nya skulpturer ur sanden varje dag. Upp upp mot himlen sträckte de sig. Till slut bodde vi i en stad eller i ett museum av sand och jag sa att när det regnar så blir vi Pompejis sista älskande. Du kysste mitt öra och viskade att det kommer aldrig att regna, den här sommaren kommer aldrig att ta slut.

Så har jag eldat tillräckligt nu? Har jag burit tillräckligt mycket ved? Lågorna är heta och starka. Jag följer röken mot trädtopparna och vidare mot allt som vågar lysa genom mörkret. Bredvid mig staplade fotoalbum och breven i skokartonger. Det går inte att radera ett förflutet, men det går att radera distraktionerna som leder tillbaka dit. Det blir mörkare och månen reser sig bak granarna och drar upp spretiga skuggor i gläntan.

Sedan vill jag läsa sagor om fenix och allt det där. Ser ner på mina händer och föreställer mig den nya staden de har att bygga. Inga höghus eller gyllene boulevarder, bara stugor, stigar och ställen att mötas på.

Sorgklockor

Inte ett öga torrt. Som man säger. De lämnade hålet öppet. Några liljor och buketter på locket och frammumlade farväl. Så stod de kvar några minuter i en halvcirkel och väntade på att någon skulle ta initiativet. Korpen som flög över dem skorrade fram ljud som skar rysningar genom henne. Till slut rörde någon på sig och så följde andra. De lämnade hålet öppet. Senare skyfflar två betalda män över det som ingen velat se. Jorden packas och man hämtar nya blommor. Platsen fylls av laddning och jag ser dem komma tillbaka ibland. Några för att få en stund till med minnet av en gestalt de hållit av. Andra för att plikten kräver det. Samvetet kräver det. Jag väntar på snön. Jag orkar inte se allt. Hon kände sanningen om livet. Inte som en buddistisk gåta, men som en självklar mening hon uttalade när hon hackade upp potatis i landet. Jag saknar henne.

Årstider

Mitt skrivbord i spillror. Jag bär ut resterna och lägger dem i en hög på gården. Fortsätter med stolarna i rummet. Bokhyllan, och sedan böckerna. Datorn och alla gamla fotoalbum. Jag kämpar för att få ut köksbordet genom dörren och fyller sedan på med tv:n, soffan och garderoberna. Innan jag stryker eld på stickan så sätter jag mig en bit ifrån och betraktar högen. En erfarenhet summerad i ting. Somligt kantigt och fult, men kärt. Ja, kärt. Annat längtar jag efter att se lågan krypa över. Det skymmer. Molnen drar ihop sig tätt utan att börja regna.

Så springer jag längs stadsmuren. Inget hinner ifatt mig nu. Revor över armarna när jag hoppar över nedfallna stenar och duckar under rosbuskar. Framåt, framåt och fartvinden rycker i tröjan och det är nästan mörkt nu. Framåt, när fötterna letar fäste i blindo och bara fortsätter springa. Ägde jag en klocka skulle jag dra av mig den och kasta in den över muren. Så får de som vill mäta sätta samman resterna och lägga nya rutor över sina dagar.

Senare. I en sömmerskas butik letar jag färger till ett nytt hem. Nya väggar och fönster. Nya ögon att söka i. När jag sätter mig mitt på golvet i det största rummet blundar jag och tänker att varje dag är en galen mans leksak. Varje dag kan bli en beskrivning av din dröm. Jag är så tacksam över att ha fått dessa ögon som ser vad man inte borde se.

Membran

En bejublad konsert. Människorna på väg hem mellan fasaderna. Somliga jagar ensamma ifatt spårvagnen. Andra vandrar i varandras famnar längs gatan och bor kvar en stund i känslan som föddes framför scenen. En man går nedtyngd framför mig. Kanske fyrtio. Blicken mot marken och han lämnar långa spår bakom sig i asfalten för varje steg han tar.

Efter ett ögonblick i samstämmighet blir det tydligt att vi inte bor i samma stad. Tusen människor i tusen världar, men brevid varandra. Ingenting går att ta för givet eller generalisera. Ett ackord skjuter blommor in i någons vardag. Samma ljud blåser ut ett svart stoft över grannens hjärta. Det är en övning i empati. Det är ett spel som ingen människa kan bemästra, men som kan hanteras om du böjer dig ner framför din ödmjukhet. Vi måste inte segra. Vi får ha fel.

Vandra

Att bli ett. Vita blixtrar genom lokalen och gång på gång får jag blunda. Att sträcka ut handen och glömma hur det var att inte nå någon annan. Jag såg främligar sitta i parken innan dörren slog igen. Främlingar som fastnat i vanan att vara ensam. Som sett på andra och tänkta att detta avstånd går inte att överbrygga. Inte längre. Inte mer. Musik hjälper somliga. Sprit och nikotin. Andra beger sig nedför mörkare vägar. Blåsiga svarta ensamma vägar.

Att bli ett. Jubel och människor som vill lyssna till sina röster och andra som vill var med. Leenden som blekts av reflektioner från pärlor och stenar. Minnen som trängts undan och liv om lämnats hemma. Varje skål ett desperat slag med yxan mot dörren ut. Branden. Hettan. Paniken. Allt jag måste lära mig nu. Allt kaos jag lämnar bakom men allt kaos jag måste igenom. Sömnen. Fläckar på kavajerna. Låt mig slippa se dem nu. Det ska vara ett vykort.

Att bli ett. Vilsna lågor på ljusen och skuggorna som irrar över väggarna. I en hyrd lokal ska liv blåsas in och liv pyra och liv vakna. Stillheten när jag vaknar på morgonen. Gästlistan som var lite för svår att fylla. De tomma platserna i bänkarna. När vassa verktyg pressar mot min ryggrad och jag räknar på vad det kostar att röra sig framåt. När packningen inte blir lättare av att lämna kvar. Då vill jag bli kvar.

En riktigt fin vecka

Han sprang jublande över ängarna. Som om det än en gång var sommar. Som om inte snön blåste köld över benen. Han jublade. Hoppade över stängsel och stenmurar. Halkade, skrattade högt och reste sig igen och sprang vidare. Han lämnade sina spår överallt. Och det var vilda spår. Spår som visade farten och riktningen (framåt! framåt!).

När man har sökt så länge att man börjar titta mer på sina skor än på marken framför sig. När gruset och gräset bildar mönster som man tycker sig känna igen och dessa mönster lockar fram en trygg känsla från magen och fötterna där oron tidigare härjat. Och när rörelsen blir så viktig att du börjar frukta att du ska komma fram och finna det su söker. När du i denna tvivlets stund når fram till en plats där du upptäcker mer än det du sökte. När svaren glittrar som en piratskatt och du i ett förgyllt ögonblick ser dig själv och din omgivning så klar att din uppgift träder fram som en helt självklar del av ditt väsen. Då kan du med fördel lägga alla begränsande remmar och band åt sidan. Då kan du hänge dig åt rus och galenskap.

Klarhet. Blixtar av insikter som skingrar trögheten i tankarna. Så nära lyckan kan man njuta. Så nära lyckan vill jag bo.