Någon skjuter kanonskott över staden. Genom staden. Genom oss. Jag stannar kvar en stund till på balkongen. Sval luft, och trots avgaserna friskare än där inne. Cykler och sylvassa ord som jag inte lyckas göra mig kvitt. Inga bad, inga stålnätter tvättar bort dem. Hur länge bär man sin historia? Måste man leta sig andra ställen att kalla hem? Måste man byta bort de ansikten man känner mot nya och nyfiket blinda? Måste jag säga farväl och säga hej, här är jag? En gång till?Du satt på din scen med din vita gitarr och jag stannade kvar av någon anledning. Gick fram till dig efteråt. Letade efter något. Jag var ny för dig. Du var smickrad. Jag var stor och klumpig och undrade när det skulle ta slut. Jag stod och såg på dig. Såg hur du rörde dig åt hundra håll med hundra talanger. Och jag blev stor och liten och undrade nu hur jag skulle hänga med. Du försvann och jag letade upp dig igen men där var du redan en annan. Eller kanske hade jag bara funnit dig för tidigt. Innan du kunde bli räddad. Innan du upplevt dina första förluster. Och jag blev trasig och ensam.
Anna i badkaret, och mina vårdslösa tankar som letar sig tillbaka dit. Jag har blivit förlåten men hur lämnar man en tavla man målat så länge? Hur förblir man sann? Nu minns jag inte längre. Du frågar och tittar så kränkt och skyggt men jag minns inte. Det jag kan berätta om nu är en annan bild, jag håller inte isär sagan från historien. Jag tar din hand och lägger över en skåra i teckningen. Du blundar och lägger huvudet mot mitt bröst. Som en tillfällig fred. Som ett tecken på trötthet. Och där hör vi dem igen. Kanonskott genom staden. Genom oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar