Jag gick på lina. Spänd över en spänd stad. Svindlande vinglande men med fart och en tydlig vilja. Vågat vaggande över lägenheter och kontor. Över parker och broar. Män på bänkar och längs trottoarer. Hundar och bilar. Kvinnor med färgade muggar i cafeernas fönster. Magasin med spillda mönster. Lånade leenden mellan mötesrum och snabba blickar på klockan.Jag föll ner. Men inte som det fallet jag förväntade mig. Inte det som jag har sett andra göra. Jag ägde ingen fallskärm men gungade sakta ner mellan vindarna. Sömniga barn i pyjamas. Nystrukna dukar på borden. Debussy i dyra hörlurar. Och långsamt, omärkbart långsamt tog jag mark. En rörelse som var så inövad, så naturlig att jag trodde den sann. Jag tog mark och fortsatte sedan framåt och blev en del av en stad.
Jag blev en del av en stad och en del av en organism som levde och svällde och åt. Jag gick och gick och till slut slutade jag att gå och jag slutade att se människorna i ögonen. Här fanns sorger och kärlekar och sagor som jag slutade bry mig om. Lite vet jag om verkligheten och lite förstår jag av hur jag ska bete mig där, men det brukade vara ett ställe där jag kunde titta och lära mig och skratta och kontrastera mig själv mot. Nu var jag där. Nu sköts avstånd till mina andra världar och jag märkte nog att jag började tänka som dem. Bete mig som dem. Men jag märkte också att jag inte längre hade några vänner. Ingen som kände mig här. Ingen som kände mig så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar