Don't dry my mist

Ah, jag ser det! Efter månader i tung luft förändras ljuset något. När jag vänder mig om svarar tingen mig med en ny nyans. Strålarnas färd genom diset verkar hitta fram lättare. Jag vill inte blinka i rädsla för att förlora det. I rädsla att skillnaden bara är en villa. Handen rör sig försiktigt över stammarna. Känns barken annorlunda? Är strukturen något mildare mot fingrarna?

I staden rör sig människorna i samma rörelser. Men det är som de inte når fram till mig. Som jag inte finns riktigt på samma ställe. Mannen som gick förbi mig nyss, rörde han vid min arm? Han borde ha berört min arm, men jag kände inget. Han snubblade till och kom så nära, föll nästan in i mig, men fann balansen igen och stötte till mig. Fast han rörde mig aldrig. Måste ha fört sin armbåge genom mig. Ett djupt andetag och det kan inte vara samma luft som de andas. Det bultar till som ett glädjeskutt av överflöd av syre.

Under en buss lite längre fram vaknar katten till och smiter ut just framför hjulen innan den rullar iväg. Gröna ögon letar sin väg mellan byxben och stövlar. Når fram till torget och stannar för att putsa sig innan den i  lugnare tempo passerar bänker jag sitter på. Försvinner bak ett hörn och lämnar bara gnistan av en magisk andedräkt bakom sig. Jag börjar förstå. Ser genom fasaderna på husen. Ser människorna framför tvapparaterna, framför diskmaskinerna, framför varandra vid ett middagsbord. Någonstans bor den fortfarande. Någonstans finns gnistan. Men inte längre här.

Metamorfos

Bortanför staden står mannen med händerna i fickorna. Han stirrar in i skogen. Tar några steg, men tvekar sedan. En snabb blick över axeln, men han vet vad han måste igenom. Han har varit där förut och vet vad som krävs.

Det gick månader, år. Liksom allt som står i mitten av tidens väldiga flöde så förändrades han. Små spetsar och ojämnheter slipades bort. Ansikten log och klappar på axeln. Rummen han vandrade genom fylldes. En buffert mellan här och en krasch. TVskärmar och bilar. Kläderna allt mer krispiga och så de där leendena. Det var så han upptäckte att något hade hänt. De där leendena som lämnar ett kliande i magen. De vill mig inte väl. Det är inte mig de vill se här.

Cykler. Det går runt och nu har han kommit hit på nytt. Kalk, rost och avlagringar och tillslut är det inte längre möljigt att urskönja detaljer. Instrumentet har blivit för trubbigt. Lättjans smekande hand. Ett lager mellan honom och intrycken. Själens brist på syre.

Nu. Sökandet efter släggan stor nog att riva loss förkalkningarna. Stor nog att frilägga de känsliga strängarna som kan vibrera i takt med den pulserande verkligheten runtom. Har vibrerat av det ofantliga i skillnaden i nyansen mellan varje individuellt lövs glöd i september.

Några steg till och sedan börjar han springa. Det är bråttom nu.