the ones i knew i gave it to

Jag försökte passa in. Det var aldrig någon som förstod det. I somliga människor verkar det bo en inbyggd kompass. Ett känselspröt som berättar vad som är rätt och vad som är fel. De rör sig på rätt sätt, de känner instinktivt vilka byxor de ska köpa. Har rätt gelé i håret. Jag är inte dem. Jag böjer mig ner och låtsas knyta mina skor. Undviker blickar. Försöker komma förbi. Ler mig igenom de mest obekväma situationerna.

Ögonen jag möter är blinda men jag ser att de ser igenom mina försök. Musiken i bakgrunden berättar vad jag ska göra. De vet inte vad som styr. De hör inte. Har aldrig gjort. Blundar du, blundar du och tänker dig på botten av havet och lyssnar efter mönster i vågornas röster så börjar du höra musik. De spelar för dig. De spelar åt dig. De orkestrerar dina rörelser. Du kan välja då. Välja att lyssna och följa, eller lyssna och göra uppror. Skära och söka en ny frihet. Ett ensamt förbund med dig själv och insikten om kraften i varje val som bryter mot strömmen.

År senare står jag med ett knä mot marken och tittar sakta upp. Möter ett ansikte jag känt en gång. Han hånler och slår igen. Asfalten mot min kind och den pulserande värmen över gatan. Jag försökte passa in. De försod aldrig det.