tag:blogger.com,1999:blog-70990282334617999782024-03-05T12:22:10.056+01:00FörstoratLite större än litet. Du vet, det handlar om perspektiv. Och om val.jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.comBlogger66125tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-88715092156056671372018-12-10T20:24:00.002+01:002018-12-10T20:24:59.893+01:00Ekon, pennan och tystnaden<br />
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgN0221wN0MR9MTGfIo_KhWUpr9lpPeNM1Vac587W0Z4nve9Urapr73k4SMNv4gz4PNZee1E7becIQKUsc0SEnAe7-rywhKaUXT9kHM-tUXItYJTViWcCA0zT_IGhRhP06XUB-D_DAzzcXI/s1600/r%25C3%25B6k.png" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="357" data-original-width="158" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgN0221wN0MR9MTGfIo_KhWUpr9lpPeNM1Vac587W0Z4nve9Urapr73k4SMNv4gz4PNZee1E7becIQKUsc0SEnAe7-rywhKaUXT9kHM-tUXItYJTViWcCA0zT_IGhRhP06XUB-D_DAzzcXI/s320/r%25C3%25B6k.png" width="140" /></a>Någon skjuter kanonskott över staden. Genom staden. Genom oss. Jag stannar kvar en stund till på balkongen. Sval luft, och trots avgaserna friskare än där inne. Cykler och sylvassa ord som jag inte lyckas göra mig kvitt. Inga bad, inga stålnätter tvättar bort dem. Hur länge bär man sin historia? Måste man leta sig andra ställen att kalla hem? Måste man byta bort de ansikten man känner mot nya och nyfiket blinda? Måste jag säga farväl och säga hej, här är jag? En gång till?<br />
<br />
Du satt på din scen med din vita gitarr och jag stannade kvar av någon anledning. Gick fram till dig efteråt. Letade efter något. Jag var ny för dig. Du var smickrad. Jag var stor och klumpig och undrade när det skulle ta slut. Jag stod och såg på dig. Såg hur du rörde dig åt hundra håll med hundra talanger. Och jag blev stor och liten och undrade nu hur jag skulle hänga med. Du försvann och jag letade upp dig igen men där var du redan en annan. Eller kanske hade jag bara funnit dig för tidigt. Innan du kunde bli räddad. Innan du upplevt dina första förluster. Och jag blev trasig och ensam. <br />
<br />
Anna i badkaret, och mina vårdslösa tankar som letar sig tillbaka dit. Jag har blivit förlåten men hur lämnar man en tavla man målat så länge? Hur förblir man sann? Nu minns jag inte längre. Du frågar och tittar så kränkt och skyggt men jag minns inte. Det jag kan berätta om nu är en annan bild, jag håller inte isär sagan från historien. Jag tar din hand och lägger över en skåra i teckningen. Du blundar och lägger huvudet mot mitt bröst. Som en tillfällig fred. Som ett tecken på trötthet. Och där hör vi dem igen. Kanonskott genom staden. Genom oss. <br />
<br />jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-12093813653906343902018-01-09T20:52:00.001+01:002018-01-09T20:55:32.065+01:00Det att förvandlas<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjqjkeidK_oFGogCNMvj-wMIUfVA4t0JU4bxm9r3Tn3csuEjtB1e4Nr5PqBnoKJCcC7B9sAFqRjYUcOR3GhX9rNiLJe7i-eYO2FOvFzK0qXtn6EaSjZLzH90Ct1NGZ0rITt48LHryRsExIN/s1600/magasin.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="59" data-original-width="89" height="132" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjqjkeidK_oFGogCNMvj-wMIUfVA4t0JU4bxm9r3Tn3csuEjtB1e4Nr5PqBnoKJCcC7B9sAFqRjYUcOR3GhX9rNiLJe7i-eYO2FOvFzK0qXtn6EaSjZLzH90Ct1NGZ0rITt48LHryRsExIN/s200/magasin.jpg" width="200" /></a>Jag gick på lina. Spänd över en spänd stad. Svindlande vinglande men med fart och en tydlig vilja. Vågat vaggande över lägenheter och kontor. Över parker och broar. Män på bänkar och längs trottoarer. Hundar och bilar. Kvinnor med färgade muggar i cafeernas fönster. Magasin med spillda mönster. Lånade leenden mellan mötesrum och snabba blickar på klockan.<br />
<br />
Jag föll ner. Men inte som det fallet jag förväntade mig. Inte det som jag har sett andra göra. Jag ägde ingen fallskärm men gungade sakta ner mellan vindarna. Sömniga barn i pyjamas. Nystrukna dukar på borden. Debussy i dyra hörlurar. Och långsamt, omärkbart långsamt tog jag mark. En rörelse som var så inövad, så naturlig att jag trodde den sann. Jag tog mark och fortsatte sedan framåt och blev en del av en stad.<br />
<br />
Jag blev en del av en stad och en del av en organism som levde och svällde och åt. Jag gick och gick och till slut slutade jag att gå och jag slutade att se människorna i ögonen. Här fanns sorger och kärlekar och sagor som jag slutade bry mig om. Lite vet jag om verkligheten och lite förstår jag av hur jag ska bete mig där, men det brukade vara ett ställe där jag kunde titta och lära mig och skratta och kontrastera mig själv mot. Nu var jag där. Nu sköts avstånd till mina andra världar och jag märkte nog att jag började tänka som dem. Bete mig som dem. Men jag märkte också att jag inte längre hade några vänner. Ingen som kände mig här. Ingen som kände mig så här. <br />
<br />jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-27412136032127052402018-01-07T21:32:00.002+01:002018-01-07T21:35:33.102+01:00Slagvärk<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhP5JINm5T6c2rPog0ukjecX5vCLT7g8h7JVJwsqpADnA8YQ6TbW90p3McWkJDi4hvw5Wy93PWyoStFpAVEUA_yeu8OZETfE43nchPY-1Ui-bENxsxGTGg5cH0Cy9yRjlNOe0njraimRDFl/s1600/skugga.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="65" data-original-width="85" height="152" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhP5JINm5T6c2rPog0ukjecX5vCLT7g8h7JVJwsqpADnA8YQ6TbW90p3McWkJDi4hvw5Wy93PWyoStFpAVEUA_yeu8OZETfE43nchPY-1Ui-bENxsxGTGg5cH0Cy9yRjlNOe0njraimRDFl/s200/skugga.jpg" width="200" /></a></div>
Jag gick ned för trappan och över bron. Tog några steg ut på gräsmattan och väntade där. Jag tyckte mig ana suckar eller viskningar borta från skogsbrynet och när månen kom ur molnen så inbillade jag mig att grenarna rörde sig där. Det var vindstilla och jag kände tydligt mina hjärtslag. Tänkte att alla vid skogsbrynet och alla bortom måste höra att jag har kommit nu. Mina hjärtslag och tankar som jagade. Dagens händelser fortfarande som ett bildspel framför mig. Feys rop på hjälp. Allt detta bombarderade mina sinnen så att det tog tid för mig att upptäcka stillheten. Stillheten runtom mig. Under månen. Stillheten. De har kanske inte kommit? Ljuden och rörelserna i skogsbrynet endast villor?<br />
<br />
Jag klippte gräset här när jag var barn. Eller barn, tolv? tretton? Jag minns känslan av frihet. Någon litade på att jag skulle göra mitt jobb. Någon skulle betala mig för det. Jag minns doften av gräslök, som måste ha vävt sig in i mattan. Jag visste inte då att jag förberedde den scen där mitt livs svåraste natt skulle utspela sig. Min mor försökte överrösta gräsklipparen och skrek att det var dags att åka hem nu. Att jag får klippa färdigt i morgon, men jag ville bli klar. Jag tittade åt andra hållet och fortsatte. Blev också klar. Jag minns inte nu vad som var så viktigt med detta första sommarjobb. Kanske hittade jag någon stolthet i det. En styrka i att reda sig själv. Styrka.<br />
<br />
Styrka behövde jag nu. Stillheten var inte tyst. Insekter och nattdjur bland gräs och grenar. Fladdermössen och ugglorna som tävlade om natthimlen. Hjärtslagen fortsatte att störa mig. Så stod han där bakom helt plötsligt. "Du är sen."jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-55126609539906322272018-01-04T22:44:00.002+01:002018-01-04T22:50:22.313+01:00Skuggbilder<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi2g3uu9o_bk8_AwGOdpnvfKGDbb_eDUM4DQ_DomHR7zwH6IYHQj-zkYWEeQbZl2hwWSMpPwGA76VKFdidns9bD1x5-L6ONgsg8OPzt5ovfTlrdGOumPm9PahuRpv1nb0DCcukR-xb4s3yI/s1600/droppljus.png" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="146" data-original-width="314" height="147" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi2g3uu9o_bk8_AwGOdpnvfKGDbb_eDUM4DQ_DomHR7zwH6IYHQj-zkYWEeQbZl2hwWSMpPwGA76VKFdidns9bD1x5-L6ONgsg8OPzt5ovfTlrdGOumPm9PahuRpv1nb0DCcukR-xb4s3yI/s320/droppljus.png" width="320" /></a>Jag blåser på väggar och tror att de ska falla. Letar genvägar i gränderna. Ser att mossa har växt, men mossa får växa. Någon berättade för mig att man ska se på allt det där. Sätta sig ner och ta sig tid att titta på det ordentligt. Även det obehagliga. Speciellt det obehagliga. Titta på det och ta in att allt det är saker som har hänt dig. Som du har varit med om. Allt det är händelser som har vävts in i dig. Som har skapat dig. Titta på det. Spotta i nävarna och samla ihop det. Knåda det. Forma det till en krona. En dovt blänkande bister verklig krona som du sedan kröner ditt huvud med. Det är du. Bär det. Bär det.<br />
<br />
Jag har skrattat åt det flera gånger. Lagt det bland alla andra floskler. Men i kväll kröp det upp ur papperskorgen. Upp och fram till mig. Jag blinkade och blundade och tänkte att jag inte borde druckit den sista. Jag vill inte titta där. Jag vill inte minnas det. Jag vill inte bära det. Sedan dess har jag gråtit. Tårarna som sav längs ansiktet och ljusen hann brinna ut.<br />
<br />
Det blir ok. Det kommer att kännas bättre sedan. Jag vet det. Men att titta på det man gömt. Att förstå skadan som det har gjort. Det blir bättre. Dämpas. Formas till en krona. Det är fånigt. Men nej, inte fånigt. Det gör för ont för att vara fånigt. Det är verkligt. Så verkliga som minnen kan bli. Så verkliga som bara minnen kan bli.jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-33096316746511600632014-02-16T21:58:00.001+01:002014-02-16T21:58:44.918+01:00Som en seismolog<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhxfkAoGyhi1JvZZh8byt8SI4za8TSpLI7aSqYFFbGl8g5izZVWqwmPpCaJtrn0d5B02o5tk4Q5WULtIuhmz365EkVvnFLN9tQ-na7LfIp5X_zr9RGFjkjMidchAutKDEZJBztIrFcGfr3I/s1600/IMG_0110.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhxfkAoGyhi1JvZZh8byt8SI4za8TSpLI7aSqYFFbGl8g5izZVWqwmPpCaJtrn0d5B02o5tk4Q5WULtIuhmz365EkVvnFLN9tQ-na7LfIp5X_zr9RGFjkjMidchAutKDEZJBztIrFcGfr3I/s1600/IMG_0110.jpg" height="133" width="200" /></a>Sommaren tog aldrig slut. Vi levde på stranden. Augusti kom och gick men inte sommaren. Brända axlar, inga kläder, sand i håret. Vi levde där. Du skrattade åt turisterna och berättade historier om var de kom ifrån och hur deras sista år kommer att se ut. Jag läste böcker och byggde nya skulpturer ur sanden varje dag. Upp upp mot himlen sträckte de sig. Till slut bodde vi i en stad eller i ett museum av sand och jag sa att när det regnar så blir vi Pompejis sista älskande. Du kysste mitt öra och viskade att det kommer aldrig att regna, den här sommaren kommer aldrig att ta slut.<br />
<br />
Så har jag eldat tillräckligt nu? Har jag burit tillräckligt mycket ved? Lågorna är heta och starka. Jag följer röken mot trädtopparna och vidare mot allt som vågar lysa genom mörkret. Bredvid mig staplade fotoalbum och breven i skokartonger. Det går inte att radera ett förflutet, men det går att radera distraktionerna som leder tillbaka dit. Det blir mörkare och månen reser sig bak granarna och drar upp spretiga skuggor i gläntan. <br />
<br />
Sedan vill jag läsa sagor om fenix och allt det där. Ser ner på mina händer och föreställer mig den nya staden de har att bygga. Inga höghus eller gyllene boulevarder, bara stugor, stigar och ställen att mötas på. jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-63731372251129580552014-02-13T22:11:00.001+01:002014-02-13T22:11:11.733+01:00Sorgklockor<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhQJwQqXwMUNq7adc0bhqOYEZi8Q56MPByT-lsmvDRBCYGBq_QEZ0O7d9xjzOUwXjqG9771k3oH9Jg7KO4mIArqc2_fXb-IUk16lhCvliLYueNbv0ERP7C5xDjdd5zlcgkfsLya6R5wU5SN/s1600/potatos+II.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhQJwQqXwMUNq7adc0bhqOYEZi8Q56MPByT-lsmvDRBCYGBq_QEZ0O7d9xjzOUwXjqG9771k3oH9Jg7KO4mIArqc2_fXb-IUk16lhCvliLYueNbv0ERP7C5xDjdd5zlcgkfsLya6R5wU5SN/s1600/potatos+II.jpg" height="200" width="103" /></a>Inte ett öga torrt. Som man säger. De lämnade hålet öppet. Några liljor och buketter på locket och frammumlade farväl. Så stod de kvar några minuter i en halvcirkel och väntade på att någon skulle ta initiativet. Korpen som flög över dem skorrade fram ljud som skar rysningar genom henne. Till slut rörde någon på sig och så följde andra. De lämnade hålet öppet. Senare skyfflar två betalda män över det som ingen velat se. Jorden packas och man hämtar nya blommor. Platsen fylls av laddning och jag ser dem komma tillbaka ibland. Några för att få en stund till med minnet av en gestalt de hållit av. Andra för att plikten kräver det. Samvetet kräver det. Jag väntar på snön. Jag orkar inte se allt. Hon kände sanningen om livet. Inte som en buddistisk gåta, men som en självklar mening hon uttalade när hon hackade upp potatis i landet. Jag saknar henne.jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-60481289319812842142014-02-11T22:03:00.000+01:002014-02-11T22:03:43.664+01:00Årstider<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjjYZP-xySxNGqyINsT6gLmoAsThIuV8yTu8JlO3W5E9SoNNDLblrN34CLoQpXPid7yRZHpw7WC-on_NT1wJ1bhA6vhXEBOQ5O3lydkKxXwQzuf8oCB7XqBUpI6tXgLhYuwkUv9xXHfd1j6/s1600/Nightfire+II.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjjYZP-xySxNGqyINsT6gLmoAsThIuV8yTu8JlO3W5E9SoNNDLblrN34CLoQpXPid7yRZHpw7WC-on_NT1wJ1bhA6vhXEBOQ5O3lydkKxXwQzuf8oCB7XqBUpI6tXgLhYuwkUv9xXHfd1j6/s1600/Nightfire+II.jpg" height="200" width="137" /></a>Mitt skrivbord i spillror. Jag bär ut resterna och lägger dem i en hög på gården. Fortsätter med stolarna i rummet. Bokhyllan, och sedan böckerna. Datorn och alla gamla fotoalbum. Jag kämpar för att få ut köksbordet genom dörren och fyller sedan på med tv:n, soffan och garderoberna. Innan jag stryker eld på stickan så sätter jag mig en bit ifrån och betraktar högen. En erfarenhet summerad i ting. Somligt kantigt och fult, men kärt. Ja, kärt. Annat längtar jag efter att se lågan krypa över. Det skymmer. Molnen drar ihop sig tätt utan att börja regna.<br />
<br />
Så springer jag längs stadsmuren. Inget hinner ifatt mig nu. Revor över armarna när jag hoppar över nedfallna stenar och duckar under rosbuskar. Framåt, framåt och fartvinden rycker i tröjan och det är nästan mörkt nu. Framåt, när fötterna letar fäste i blindo och bara fortsätter springa. Ägde jag en klocka skulle jag dra av mig den och kasta in den över muren. Så får de som vill mäta sätta samman resterna och lägga nya rutor över sina dagar. <br />
<br />
Senare. I en sömmerskas butik letar jag färger till ett nytt hem. Nya väggar och fönster. Nya ögon att söka i. När jag sätter mig mitt på golvet i det största rummet blundar jag och tänker att varje dag är en galen mans leksak. Varje dag kan bli en beskrivning av din dröm. Jag är så tacksam över att ha fått dessa ögon som ser vad man inte borde se.jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-6385936777133830892014-02-09T18:53:00.003+01:002014-02-09T18:53:29.158+01:00Membran<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiBwNGn2tyc_lSmGJ2ArbdmDAGGARpRi1dc-E4l1XuryOvirKTw5fVLPTQ2Js6XAu47FLm4alMcBYNx6boyvBqiiM1B2P1HcTa9-vMb_DhTMkA0igEvngn9xYHc74msD9BF8dqzwmo9tgI1/s1600/red+spiralII.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiBwNGn2tyc_lSmGJ2ArbdmDAGGARpRi1dc-E4l1XuryOvirKTw5fVLPTQ2Js6XAu47FLm4alMcBYNx6boyvBqiiM1B2P1HcTa9-vMb_DhTMkA0igEvngn9xYHc74msD9BF8dqzwmo9tgI1/s1600/red+spiralII.jpg" height="200" width="95" /></a>En bejublad konsert. Människorna på väg hem mellan fasaderna. Somliga jagar ensamma ifatt spårvagnen. Andra vandrar i varandras famnar längs gatan och bor kvar en stund i känslan som föddes framför scenen. En man går nedtyngd framför mig. Kanske fyrtio. Blicken mot marken och han lämnar långa spår bakom sig i asfalten för varje steg han tar. <br />
<br />
Efter ett ögonblick i samstämmighet blir det tydligt att vi inte bor i samma stad. Tusen människor i tusen världar, men brevid varandra. Ingenting går att ta för givet eller generalisera. Ett ackord skjuter blommor in i någons vardag. Samma ljud blåser ut ett svart stoft över grannens hjärta. Det är en övning i empati. Det är ett spel som ingen människa kan bemästra, men som kan hanteras om du böjer dig ner framför din ödmjukhet. Vi måste inte segra. Vi får ha fel. jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-79411522355057429902014-02-03T21:21:00.000+01:002014-02-03T21:21:09.597+01:00Vandra<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgs0HOspY3qCm5b8Az0HzWZWN_E_OPft218th916UjedS1k_KPqjG0MvDdh1xd3y0eNEJQus36SD2helHK7W1OZDYgNc4NRbThRzdMckJBteZ5xSkesPeM0wKEQL8Subnn7fFF0LJdh8cqF/s1600/Mudpath.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgs0HOspY3qCm5b8Az0HzWZWN_E_OPft218th916UjedS1k_KPqjG0MvDdh1xd3y0eNEJQus36SD2helHK7W1OZDYgNc4NRbThRzdMckJBteZ5xSkesPeM0wKEQL8Subnn7fFF0LJdh8cqF/s1600/Mudpath.jpg" height="200" width="103" /></a>Att bli ett. Vita blixtrar genom lokalen och gång på gång får jag blunda. Att sträcka ut handen och glömma hur det var att inte nå någon annan. Jag såg främligar sitta i parken innan dörren slog igen. Främlingar som fastnat i vanan att vara ensam. Som sett på andra och tänkta att detta avstånd går inte att överbrygga. Inte längre. Inte mer. Musik hjälper somliga. Sprit och nikotin. Andra beger sig nedför mörkare vägar. Blåsiga svarta ensamma vägar. <br />
<br />
Att bli ett. Jubel och människor som vill lyssna till sina röster och andra som vill var med. Leenden som blekts av reflektioner från pärlor och stenar. Minnen som trängts undan och liv om lämnats hemma. Varje skål ett desperat slag med yxan mot dörren ut. Branden. Hettan. Paniken. Allt jag måste lära mig nu. Allt kaos jag lämnar bakom men allt kaos jag måste igenom. Sömnen. Fläckar på kavajerna. Låt mig slippa se dem nu. Det ska vara ett vykort. <br />
<br />
Att bli ett. Vilsna lågor på ljusen och skuggorna som irrar över väggarna. I en hyrd lokal ska liv blåsas in och liv pyra och liv vakna. Stillheten när jag vaknar på morgonen. Gästlistan som var lite för svår att fylla. De tomma platserna i bänkarna. När vassa verktyg pressar mot min ryggrad och jag räknar på vad det kostar att röra sig framåt. När packningen inte blir lättare av att lämna kvar. Då vill jag bli kvar.jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-14818558636708177532014-01-29T21:10:00.000+01:002014-01-29T21:10:08.458+01:00En riktigt fin vecka<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgMwEevYoT-htdJ5k-UDfxTH22klBBqPbK0tX81HRz8D6SrdKx8iw4mhfa6h2OKCiD5XkjNnrlLmYnLRfoJfa9kQITWKFQQ2wMaeR3Sbt8iCKpERz8kHH0tQAcAu5pvLVeUTTP3mtHqo_C0/s1600/wheat+II.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgMwEevYoT-htdJ5k-UDfxTH22klBBqPbK0tX81HRz8D6SrdKx8iw4mhfa6h2OKCiD5XkjNnrlLmYnLRfoJfa9kQITWKFQQ2wMaeR3Sbt8iCKpERz8kHH0tQAcAu5pvLVeUTTP3mtHqo_C0/s1600/wheat+II.jpg" height="200" width="89" /></a>Han sprang jublande över ängarna. Som om det än en gång var sommar. Som om inte snön blåste köld över benen. Han jublade. Hoppade över stängsel och stenmurar. Halkade, skrattade högt och reste sig igen och sprang vidare. Han lämnade sina spår överallt. Och det var vilda spår. Spår som visade farten och riktningen (framåt! framåt!). <br />
<br />
När man har sökt så länge att man börjar titta mer på sina skor än på marken framför sig. När gruset och gräset bildar mönster som man tycker sig känna igen och dessa mönster lockar fram en trygg känsla från magen och fötterna där oron tidigare härjat. Och när rörelsen blir så viktig att du börjar frukta att du ska komma fram och finna det su söker. När du i denna tvivlets stund når fram till en plats där du upptäcker mer än det du sökte. När svaren glittrar som en piratskatt och du i ett förgyllt ögonblick ser dig själv och din omgivning så klar att din uppgift träder fram som en helt självklar del av ditt väsen. Då kan du med fördel lägga alla begränsande remmar och band åt sidan. Då kan du hänge dig åt rus och galenskap. <br />
<br />
Klarhet. Blixtar av insikter som skingrar trögheten i tankarna. Så nära lyckan kan man njuta. Så nära lyckan vill jag bo.jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-86878630655522686262014-01-26T21:57:00.000+01:002014-01-26T21:57:57.114+01:00Kan det leda nånvart?<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhYAfCFCAIMSFsUBL9ue5t-AI066FxELm89cLocBow_rj5c4hqar5w2ZXYfcYOW-v8nX74JQC5yA2nno8j3YGRuFdcxizcRzXV073Xb261uaR4E5l2j4Hw5pbYo4FNAWmY983eDB7qyFTBJ/s1600/dragon+fly+II.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhYAfCFCAIMSFsUBL9ue5t-AI066FxELm89cLocBow_rj5c4hqar5w2ZXYfcYOW-v8nX74JQC5yA2nno8j3YGRuFdcxizcRzXV073Xb261uaR4E5l2j4Hw5pbYo4FNAWmY983eDB7qyFTBJ/s1600/dragon+fly+II.jpg" height="200" width="182" /></a>Han hade tvättat sin bil i dag. Det tog två timmar. Någon detalj vid de nya fälgarna som behövde putsas på lite extra, och så en tanke som lockade iväg till upptäcktsfärd. Tillbaka igen, baklyktan och asfaltsstänket alldeles under. Nästa tanke. Nästa utflykt och utforskning. Under de senaste tre månaderna hade någonting besynnerligt slagit fäste i honom. Allt oftare lade man märke till nya nyanser i gamla tankar som han haft. Nyanser som bröt loss en bit av den byggnad han snickrar på och kallar verkligheten. Den som ständigt byggs vidare på och ständigt ändrar form. Men nu hastigare än på länge. <br />
<br />
När man ifrågasätter grunderna i sitt trosystem så upptäcker man att det börjar skaka i rum man inte trodde kunde förändras. Han vet att han finns här i sina tankar. Här och nu, men i livet? Ute i det verkliga livet. Det är frågan. Men nu har det passerat några år sedan han brottades med de giftigaste frågorna. Reflektioner, livet, erfarenheter. Vart leder de? Är det bara mörker? Några år och många tankar senare har han insett att det är meningslösa frågor. Ställda för att sysselsätta frågeställaren. Det är gåtor som liksom gordiska knutar inte ska lösas, de ska upplösas. Det finns inga dagens sanningar. Det finns bara egna tillverkade värden. Och visst, de bär värde, men känn deras källa. Peka inte uppåt eller utåt. <br />
<br />
När han gick in och satte sig vid köksbordet. Petade på duken och kände doften av kaffe sprida sig i huset insåg han att han var trött. Men tröttheten bars upp av en luftig rörelse i magen. Först i magen. Sedan upp över bålen och ut i armarna. Halsen och kinderna fram till en pirrande sensation i nacken. Han var lycklig. jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-26474414147945428122014-01-23T21:13:00.001+01:002014-01-23T21:13:07.378+01:00Hemlängtan<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj_hzXQxzzRYu2ALLBhVcQeIZ2tvbNCxqFWQ6WA8BpvnEFOTd8XYOI0Zdg-aG7VL5IFc3GxRejeSaVmFeIBJhOS3qCQ5vpqn6_QiDodNH7R_ukoOI3xVg9pkTqzdUwwUNtht-8X-WqXn74m/s1600/light+II.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj_hzXQxzzRYu2ALLBhVcQeIZ2tvbNCxqFWQ6WA8BpvnEFOTd8XYOI0Zdg-aG7VL5IFc3GxRejeSaVmFeIBJhOS3qCQ5vpqn6_QiDodNH7R_ukoOI3xVg9pkTqzdUwwUNtht-8X-WqXn74m/s1600/light+II.jpg" /></a>En vaktparad. En skyddsarmé av änglar. (Det var så hon berättade det för mig!) Strålande ansikten som spred lugn och värme omkring sig. De bar inga vapen men höll ut sina öppna händer från den cirkel de hade slagit kring henne. Ljust så att hon tillslut fick blunda. Luften kändes ren och lätt att andas. Just då kände hon ingen smärta i någon del av kroppen. Bara den underliga värmen som nådde insidan först och som sedan spred sig ut mot huden. <br />
<br />
När jag frågade om hur mycket tid som förflöt hade hon uppenbart svårt att dra sig till minnes. Men efter vad hon upplevde som en väldigt lång stund började hon höra andra ljud. Sirenerna slog igenom samtidigt som hon istället bländades av strålkastare. Kring bilen rörde sig människor nu. Tog sig närmare. Några med verktyg i händerna. Det var då det förstsa stynget av smärta gjorde sig till känna. Instinktivt kände hon att det inte är en bra ide att titta nedåt. Men rakt framför henne hade huven sträckt sig fram och omfamnat tallen som stod så overkligt nära. Händerna kände hon, huvud och bröst och mage. Men sedan. Någon bände i dörren med ett stort metallföremål. <br />
<br />
De var borta nu. Ingen arme, bara människor kvar. Fortfarande yr och nyvaken står två människor vid sängen. Två människor och en rullstol. 'Jag såg dem' sa hon, 'en hel skyddsarmé. Det är därför jag är här nu.'jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-13106588172541369092014-01-21T21:23:00.001+01:002014-01-21T21:23:38.110+01:00En visa från min trädgård<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjR8rHBNOVwQKZW8WrmDe65O-6YAxobDHxRidWMFMTz4dixymxELnTkUkVKnqJjDYsPSTWhU82YI6VFcwMM_y7GHMxHDOMGzHcBh4e7OtXBvIiVqf74k4-OV-qFa0IsDTcm8OCpUbAtki1E/s1600/ute+II.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjR8rHBNOVwQKZW8WrmDe65O-6YAxobDHxRidWMFMTz4dixymxELnTkUkVKnqJjDYsPSTWhU82YI6VFcwMM_y7GHMxHDOMGzHcBh4e7OtXBvIiVqf74k4-OV-qFa0IsDTcm8OCpUbAtki1E/s1600/ute+II.jpg" height="200" width="135" /></a>En vän fick sparken. Hans tankar tätnade. Lättade och tätnade igen. Det finns alltid saker att göra. I sina ljusa stunder odlade han en smittsam optimism. Det är precis vad jag behöver. Lite tid att bocka av saker på listan. Det blev svårare sedan. Svårare att hitta stunder för fika, stunder för en promenad. Som om han verkligen var upptagen med sina projekt. Som om han verkligen fick saker gjorda. <br />
<br />
Sist jag såg honom hade han skaffat helskägg. Jag skojade om det och han log tillbaka och la i en socker bit till i koppen. Händerna i ständig rörelse. Duken, koppen, skålen med socker, kakan, skägget, duken igen. Han kramade om mig och det är först nu jag påminner mig om att han pratade om sin resa. Och han hade ju så många projekt. Så mycket ord som snubblade fram över borden men som aldrig riktigt fastnade vid något. Hur kunde jag veta att han menade något nu. En doft av kanel och otvättade kläder är mitt sista tydlga minne av honom. <br />
<br />
Vi står och tittar på. Tänker att de klarar sig. Hon där klarar sig. Vi har väl alla haft våra svåra stunder, och hon har väl alltid någon annan. Någon som kan sitta brevid och höra på historien. Någon som till slut lyser från ett annat håll och trycker med armbågen i sidan och lockar fram ett skratt. Jag sväljer och önskar att inte alla tänker så. Jag önskar att jag inte kunde känna hur ont det gör att vara efterklok. <br />
jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-78955407451924531712014-01-18T22:23:00.001+01:002014-01-18T22:23:12.229+01:00I mitt mörker bor ett ljus<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEguPjlpZKDHDf6Hc8j_h61FRoOEoZjCCOreIEZGXwqrDUjnLBbo_utAxbzwNHD22O8VoLMIIXGklvz3PnhKZyDrr5f-EeG1V100OrS567_dja6ebxdMiOocemW78bweYNS7O44JfGO18jn9/s1600/shoewalking.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEguPjlpZKDHDf6Hc8j_h61FRoOEoZjCCOreIEZGXwqrDUjnLBbo_utAxbzwNHD22O8VoLMIIXGklvz3PnhKZyDrr5f-EeG1V100OrS567_dja6ebxdMiOocemW78bweYNS7O44JfGO18jn9/s1600/shoewalking.jpg" height="320" width="144" /></a>Jag har lite magvärk. Kanske något jag ätit. Du ser mig där jag sitter bak min skrivmaskin. Sammanbiten min, möjligtvis eftertänksam eller drömmande, med fingrarna spelande fram och tillbaka över tangentbordet. Man blir frusen när magen ömmar. Jag tittar upp, först vid sidan av ansiktet, en bit bakom, men möter sedan din blick. Underligt. Jag hade inte tänkt dig så här. Du ser gammal ut. Inte gammal som i sliten och böjd, men gammal som i ett kärl av samlade visdomar. Under några sekunder försöker vi utläsa frågorna i varandras ögon. Sedan nickar jag kort. Jag tackar dig för att du kom hit. För att du tar värdefull dig från din dag, från dina sysslor, och väljer att besöka mig. Tack.<br />
<br />
Med hjälp av böcker och kloka människors minnen söker jag efter tecken i historien. Trådar som sträcker sig bakåt till en förklaring av något som är här. Det tycks mig som om hur glest och ensamt man än har bott genom tiderna så har det kommit stunder när man gått samman och skapat något som är större. För att en åker behövde slås. För att en stenmur behövde byggas. För att en diktator behövde störtas. Man gick samman för att hjälpa varandra. Man gick samman och blev till något större, och i detta större fann man en mening. Jag blev rädd och kall i mitt hjärta när jag stod på ett torg i min stad i dag. Jag såg mig omkring. Sökte i ögonen bland människorna som rörde sig omkring mig. De var själva. De bor bland hundra tusen, men de rörde sig obekvämt och längtade sig någon annanstans. Jag blev rädd och kall i mitt hjärta. jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-83309627039732370172014-01-15T22:36:00.001+01:002014-01-15T22:36:45.574+01:00Kustnära<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjiDMgOiVdhdeaRaapElb78f_RKLoNpSnYuuepo7ulsTH1BJ0-qGgfDzin3C1HKcql-8e4QYylUrxJQYxtJLW5rDWGa9Hfx_9yC55wiHhhalUlYtvoqa76ixcLAlJtP8yUhwHk9J1SohQlz/s1600/stenen.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjiDMgOiVdhdeaRaapElb78f_RKLoNpSnYuuepo7ulsTH1BJ0-qGgfDzin3C1HKcql-8e4QYylUrxJQYxtJLW5rDWGa9Hfx_9yC55wiHhhalUlYtvoqa76ixcLAlJtP8yUhwHk9J1SohQlz/s1600/stenen.jpg" height="200" width="110" /></a>Hon gick ner till stranden igen. Rå vind nu. Små stenar i den kalla sanden. Några måsar lyfte, stretade mot vinden ett tag, och landade sedan. Kylan följde med vinden in genom öppningar i kappan och genom håret in till huvudet. Det går att hitta en befrielse i att utsätta sig för elementen. När du befinner dig mitt i en rytande natur så inser du att allt hänger ihop. Att dina andetag slår gnistor och skjuter fart. Speglas i sanden som yr och stenarna som rör sig mot varandra. Vägen bort till fyren. De tjugotre stegen över bryggan. De långa ögonblicken utan att andas. Så stegen och vägen tillbaka igen.<br />
<br />
Kring varma eldar sitter människor som har kommit hem. Människor som har seglat, jagat, flytt eller bara gått vilse. De kommer hem och sitter kring varma eldar. Då kan man höra. Varje gång virket knastrar av lågorna. Doften bär en mening och påminner om andra eldar. Formen som är omöjlig att fånga spelar över iris och lockar iväg tankarna, men påminner om värdet av att sitta här. Sitta torr och hel och känna värme. <br />
<br />
Hon läste brevet en gång till innan hon kastade in det i lågorna. Somliga fåglar måste få flyga. Vi kan räkna tiden de är här, men sedan måste vi sluta räkna. Andra mått bär värde sedan. Släpp alla argument och tunga diskussioner som tagit dig hit. Låt de ligga hårt och väldigt över marken. Sträck dig in och ta med dig kärnan, slutsatsen. Bär den med dig och låt den förgylla valda stunder i dina dagar. Hitta till tacksamheten över att ha vandrat brevid en stund. Säg sedan farväl. jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-50549661070978837982014-01-11T13:19:00.000+01:002014-01-11T20:56:10.728+01:00These privileged and weary eyes<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjOFcHJBbwkMw9bzmaVpsuLJbwwA4c5XQHv48rX_c_HWJ4WBL3uWt3qvJLp0DcwfpQDjewPsBAwAWmaPBRvR9XLxet0syZg3vuIHMXqDjHKzshZglnycBofolP040yUL9zy6zCXGmudQln9/s1600/storm+II.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjOFcHJBbwkMw9bzmaVpsuLJbwwA4c5XQHv48rX_c_HWJ4WBL3uWt3qvJLp0DcwfpQDjewPsBAwAWmaPBRvR9XLxet0syZg3vuIHMXqDjHKzshZglnycBofolP040yUL9zy6zCXGmudQln9/s1600/storm+II.jpg" height="320" width="156" /></a>Det föll ett regn. Det kom in från haven. Det föll. Över haven. Över stränderna och ängarna. Det föll över husen och hagarna och människorna. De som vågade sig ut i stormen. Många stannade inne. Strök eld på stickorna och värmde sig framför brasan. Många låste dörren och bryggde kaffe och lät doften sprida sig i stugan medan de hämtade en filt till att lägga över axlarna. Jag såg dem. Blött över håret. Jag stod där ute och såg dem. Blött över ansiktet och kläderna. Under kläderna. Jag såg dem när himlarna drog samman sina mörkaste moln och hopade dem över människorna. Små fyrkanter av ljus på varje sida av husen. Jag kikade in, gick så nära jag vågade, men letade mig sedan vidare längs vägen. <br />
<br />
Jag tror att jag somnade där. Jag minns det så. Sedan låg jag i en båt och tittade upp mot ett segel i hård kamp med vinden. Jag var ensam. En dröm förstås. Vind här också, och vågor. In över relingen och den ojämna rörelsen som inte vill sluta. Upp. Upp. Och ner. Skogarna är mitt element. Jag har aldrig trivts på havet. Min respekt för det är stor. Så också min fascination och när jag sitter på en klippa vid sidan så kan jag nås av ett enormt lugn. Men jag har alltid känt mig vilse <em>på</em> havet. Och nu kom det till mig i en dröm. Som om det ville berätta något för mig. Som att försöka förstå ett barn som inte kan tala. Mitt hjärta vill förstå, men min brist är tydlig. Gåtan lämnades orörd kvar och jag vaknade.jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-84397866716782773612014-01-08T21:26:00.000+01:002014-01-08T21:26:07.213+01:00Kaos<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjfiUlyOCxjhdhXd37iGAIhZXXsBx-yyRmqLUTHdiJ1CdFeAc3MW-4kmPf3ttI6lDKaboJjkhJqMtAZbOYkXyURoT1LedeLr6WU9Xc2NwG4EnQwPYF803qp9IMMgjwbpxjel7X1FCDgJAhX/s1600/fly.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjfiUlyOCxjhdhXd37iGAIhZXXsBx-yyRmqLUTHdiJ1CdFeAc3MW-4kmPf3ttI6lDKaboJjkhJqMtAZbOYkXyURoT1LedeLr6WU9Xc2NwG4EnQwPYF803qp9IMMgjwbpxjel7X1FCDgJAhX/s1600/fly.jpg" /></a>Jag vaknade i någon annans kök. Det var fortfarande mörkt men jag anade konturer av bord och stolar. Jag lyssnade men kunde inte att uppfatta någon annans andetag i närheten. Händerna långsamt över golvet. En flaska, en socka, en sko. På alla fyra fann jag min väg till hallen och min jacka. Så ut i trapphuset och vidare ut till luften. Till kylan, gatubelysningen och de bleka bleka stjärnorna. Jag stod ett tag och bara andades. Njöt av en stad i vila. Lät minnet vandra långa rundor kring gårdagen. <br />
<br />
Månader senare i en kö känner du igen ett ansikte. Instinktivt titter du bort för att köpa dig tid och söka i minnet efter namn som passar. Efter ett sammanhang. En kuliss att spela upp skådespelet framför. Ingenting. Du sitter i mörkret med popcorn och en läsk och undrar om han valt samma föreställning som du. Om det i samma mörker, framför samma skärm sitter någon och bläddrar bland samma frågor. <br />
<br />
Vi är omgivna av gåtor. Av möten som skulle kunna äga rum. Av ett oräkneligt antal möjliga världar. Alla föds just nu. Ett mysterie i varje handlig du väljer att utföra. Och i varje du låter bli att utföra. Oupptäckta lagar tar över och en bländande svärm av fjärilar lyfter framför dig och slår med sina vingar. Ingen kan veta. Ingen kan räkna ut det. Oavsett vad du gör så är det du som styr. Oavsett hur du styr så kan du aldrig gissa vad som väntar. Eller hade väntat. Det går att hitta en trygghet i det. Om du letar.<span id="goog_1888705231"></span><span id="goog_1888705232"></span>jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-28875251518145310342014-01-07T22:09:00.000+01:002014-01-07T22:11:09.097+01:00Ser du mig nu?<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgBS5CmKRt71bEPXCvolVMN531W5ZC0VPck5N9cMLC80krBNwtUXvZlVGnt2OmstFPcE62_SpxxgFslVGGY4oO8KsJwmdCxoW8l2OlIAebmqnTVLTBlzDPkT4qdIDhViVDrfB1L4HPcvxhs/s1600/tunnel+II.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgBS5CmKRt71bEPXCvolVMN531W5ZC0VPck5N9cMLC80krBNwtUXvZlVGnt2OmstFPcE62_SpxxgFslVGGY4oO8KsJwmdCxoW8l2OlIAebmqnTVLTBlzDPkT4qdIDhViVDrfB1L4HPcvxhs/s1600/tunnel+II.jpg" height="320" width="138" /></a>Det bor ett moment i dagarna. De passerar. Du står där, tror att allt ska falla, tänker att nu finns det ingenting som orkar längre. Men dagar läggs till dagar. Så kikar du över din axel och upptäcker att du har tagit dig igenom en vecka, en månad. Det bor ett moment och det rullar ständigt ständigt framåt. <br />
<br />
Jag letade i fickor och i kakburkar. I tvätthögen och i lådor. Jag hittade och använde pengar. Fann ständigt mer. Näsan över ytan. Näsan över ytan. Visst satt jag timmar i garderoben med hörlurarna tryckta mot öronen och med pannan i mina händer. Visst ville jag inte mer gå ut. Men jag gick ut. Jag gläntade på dörren och lät ljuset skjuta sina pilar i ögonen. Man vänjer sig. Öppnade lite till och kände jag hur varmt det hade blivit där inne. Och hur kall luften som strömmade in var. Jag frös, men man vänjer sig. Jag blev stående mitt i rummet och kunde inte förstå att dagarna hade fortsatt att röra på sig när jag satt där inne. <br />
<br />
Det bor ett moment i dagarna och jag kanske börjar förstå. Momentet finns för att det inte finns. För att det inte är <em>ett</em> moment. Där jag stod i mitt rum så anade jag att det som nyss var, inte längre är. Att dagarna är som en säck med bönor och de ser ut som en och en och en, men är en tunn väv kring oräkneliga ögonblick. Dagarna rullar vidare för att alla ögonblick rullar vidare. Ett val jag gör nu är i nästa stund möjligt att upphäva. Jag gick ut ur garderoben. Strax innan vägrade jag lämna mörkret, men jag gick ut. Tog av mina hörlurar och gick ut. jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-63635145975864954432014-01-06T17:03:00.000+01:002014-01-06T17:03:08.926+01:00Murar<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgcr0aMQlZeCxB1cYhsUwPjjfUmkAUHhFatgHRGTWaY1Z2j6JIEPV1l1aUu4DYKkpoYWRO0gea0WM95rNyh6k_-YDPP0A7DiBXEKPH9M0GYCSqFpH2YRmzG3DJxq0rnA5reTXDjB7RTkrYl/s1600/raven+II.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgcr0aMQlZeCxB1cYhsUwPjjfUmkAUHhFatgHRGTWaY1Z2j6JIEPV1l1aUu4DYKkpoYWRO0gea0WM95rNyh6k_-YDPP0A7DiBXEKPH9M0GYCSqFpH2YRmzG3DJxq0rnA5reTXDjB7RTkrYl/s1600/raven+II.jpg" height="200" width="87" /></a>Jag gick in i min skog igen. Igen. Det händer att jag glömmer av min skog. Glömmer dofterna. Glömmer lugnet och vildheten. Glömmer ljuden som genar mellan stammarna. Jag gick in igen och mötte vad jag alltid möter. Aningar av andetag. Mönster som grenarna ritar upp mot himlen. Mina egna steg som försiktigt studsar mot mossiga stenar och myrstackar och sedan tillbaka till mig. Frågorna och strukturen faller ur mina tankar och de blir vilda av den nya friheten. Jag går in där för sällan men nu gick jag in igen. <br />
<br />
Mitt kaffe kändes bränt och skadligt. Jag försökte smaka det igen. Men väggarna skakade varje gång hon kastade något i källaren. Och när hon skrek. Jag vred upp volymen lite till. Andra sidan fönstret började dagen släckas ner. Livet drog sig tillbaka och ett annat, äldre liv sträckte långsamt på sig och gjorde sig redo för sin tid. En korp i siluett i flykt. En skiftning i nyansen över himlen.<br />
<br />
jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-64214426633778641962014-01-02T20:37:00.000+01:002014-01-06T22:10:19.616+01:00Bitvis regn<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhCf3BiiPgzbQbcIr8BFYAcN9QSeY0QJnFijlMTvq0W9uGyPEFL0LDDo-poA8BsqvPV39KZlmMvStTtIobkXPa6n7TdviXcQGmqzofcBVUL1at-8TP3ox7Dgo-VzNUXhY965P1ASwskP3MP/s1600/book+cut.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhCf3BiiPgzbQbcIr8BFYAcN9QSeY0QJnFijlMTvq0W9uGyPEFL0LDDo-poA8BsqvPV39KZlmMvStTtIobkXPa6n7TdviXcQGmqzofcBVUL1at-8TP3ox7Dgo-VzNUXhY965P1ASwskP3MP/s320/book+cut.jpg" height="320" width="145" /></a>Vid sidan av en stubbe bakom parken hittar jag svampar som jag plockar och lägger i jackfickan. Det är kyligt och jag tänker att jag måste köpa en svampbok. Ingen annan ser mig och när jag kommer tillbaka till människorna på torget så tittar jag på dem med en road min. Ingen känner till hemligheterna jag tog med mig från den andra världen. Ingen annan kan lägga örat mot mina tankar och gissa vad som pulserar där inne. Myror över asfalten. En trött skalbagge vid fontänen. Allt går långsammare nu. Vill stanna och dricka men måste hem med mina svampar. <br />
<br />
Jag ser rörelser under huden vid sidan av ögonen. Ansträngda ryckningar som avslöjar en flykt. Där bor osynliga andar som jagar. Som piskar så omärkbart tyst att allt de jagade förnimmer är en olustkänsla och en längtan efter en annanstans. Där går hundar som ser allt men varken vill eller kan berätta vad som håller på att hända. <br />
<br />
Kaffe över skjortan och han far upp och ser sig förvirrat omkring. Störtar sedan ut genom dörren. Tidningen kvar över bordet. Ingen annan såg väl? Väl? Så krymper tankarna ytterligare. Så bygger de upp ytterligare en mur innanför den andra. En gravkammare av guld som ständigt krymper. Vi tycker oss flitiga. Men nästa gång vi kavlar upp ärmarna måste vi stanna upp och se vad det är vi bygger på. När en arkeolog borstar sand från mina benrester frågar han tyst för sig själv det jag aldrig själv förstod. Vad är det han håller i famnen? Varför kramar han den så hårt?jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-26373849200607065932013-12-27T22:48:00.001+01:002013-12-27T22:48:05.048+01:00Sov nu<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhjmW14tgVdJtw85cYy34xjFPUn5sr1-wHnsZXSlGgRa5GW5FmOZy7MMFJtELmyhlkli-foB3YeRL919Bl24_4ZP3FsahdU_Z1aaM04vaLez-LqkjNHLjg8iEAVpthODjWFARrtfncUAe1j/s1600/onestarII.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhjmW14tgVdJtw85cYy34xjFPUn5sr1-wHnsZXSlGgRa5GW5FmOZy7MMFJtELmyhlkli-foB3YeRL919Bl24_4ZP3FsahdU_Z1aaM04vaLez-LqkjNHLjg8iEAVpthODjWFARrtfncUAe1j/s1600/onestarII.jpg" /></a>Hon lägger sig ner och tittar upp mot himlen. Börjar räkna, men sluter sedan ögonen och tänker att det som inte syns kan vara vad som helst. Om jag inte syns kan jag vara var som helst. Bortom en tänkt linje, dit min blick inte når, rör sig varelser i takter jag ännu inte känner till. Bortom den linjen föds sagorna. <br />
<br />
Men när jag lägger min handflata mot hennes kind märker jag att den fortfarande har värme. Att färgen som dragit sig tillbaka inte tagit med sig värmen. Hur hittade du hit? Jag var ensam här. Jag trodde att ingen annan vågade gå så nära. Bortom trädgränser och varningsskyltar och stängsel. Genom skuggor och taggsnår och nätter. Ingen kommer fram som inte vågar lämna. Hur hittade du hit?<br />
<br />
Som en gryning eller något annat som startar bortom min kontroll. Som ett självklart brott i nyanserna som spelar över himlen. Jag bläddrar och söker svar, men vet sedan länge att jag inte ska leta svar. Att inga finns att hitta. Jag ser ner mot marken en stund. Sluter ögonen. Förstår att tiden är inne för att låta tacksamheten slå rot. Att ta emot gåvorna som ligger kring mig. Jag har inte varit blind. Jag har bara inte orkat böja mig ner. Det kan vara svårt att förstå. Men det kan göra väldigt ont att bli klappad på.jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-32064128380637784772013-12-21T22:37:00.000+01:002013-12-21T22:56:24.974+01:00Den minsta dagen<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiiVo85P-MvVtXcK2j8N7kkSTmqZcNX2sKh_22vPi1ir9ecOUZ-XxPetdatAH-0AQ4AVjk0yTCael3tsedCVi7RK4CrJVkid-yXNRnoa0M2M5I2oR4CmI-LmbUOGNi083y54MtBj56xNPYs/s1600/snow+dark+part.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiiVo85P-MvVtXcK2j8N7kkSTmqZcNX2sKh_22vPi1ir9ecOUZ-XxPetdatAH-0AQ4AVjk0yTCael3tsedCVi7RK4CrJVkid-yXNRnoa0M2M5I2oR4CmI-LmbUOGNi083y54MtBj56xNPYs/s1600/snow+dark+part.jpg" /></a>Förlorad i tankar. Snön vräker ner i drivor och jag önskar att jag hade valt att resa en annan vecka. Stormen rev ner ledningar och master i går och nu när snön täpper igen vägen så skärs den sista kontakten med omgivningen av. Förutom vinden som river kring knutar och tak är alla ljud som når mig orsakade av mig. Du tänker att jag borde vara glad. Du har hört mig be om stillhet och isolering så många gånger. Jag är inte rädd, men stearinljusen kastar fladdrande skuggor över väggarna. <br />
<br />
Så föreställer jag mig en postapokalyptisk värld. Jag finns, men har någon annan överlevt? Finns det vargar här? Björnar? Andra muterade odjur? Träden står för nära stugan. Vill någon mig illa, vill någon smyga sig fram till mina fönster kan de vara skyddade av träden nästan ända fram. När snön försvinner ska jag hugga ner dem. <br />
<br />
Min största besvikelse - att varje helhet består av delarna. Jag plockar isär. Isär. Vänder på delarna, delar dem, kikar. Men ingenstans. Jag sätter samman dem igen och väntar på något. En ande. En magi som blir mer. Men ingenstans. Min största besvikelse. jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-58123445033333691862013-12-19T22:53:00.000+01:002013-12-27T23:49:55.905+01:00Otämjda dagar<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgv2TiU48rwN8rmhT3uwM8kSij_ijil2Wp-hYAoFz6_mcDQ0QuwFS5fox3jS_A5u-wm3QGmARTKOVEUoc3h3r5tmP-4JtpWpOqQDrLxAb7W4KdZHJx8NhVz6sJhsYVdp6vEaQuGYl7HRDhg/s1600/fir+forrest.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgv2TiU48rwN8rmhT3uwM8kSij_ijil2Wp-hYAoFz6_mcDQ0QuwFS5fox3jS_A5u-wm3QGmARTKOVEUoc3h3r5tmP-4JtpWpOqQDrLxAb7W4KdZHJx8NhVz6sJhsYVdp6vEaQuGYl7HRDhg/s320/fir+forrest.jpg" width="118" /></a>Ut på vägarna igen. Folken är i rörelse. Några stannar och slåss för sitt land, men andra har sedan länge förstått att sträck på en karta bara är sträck på en karta. Någon vänder sig om och ser rök slingra sig upp bakom bergen. Ibland anas dofterna, men det finns inte något att längta tillbaka till längre. Rörelsen blir en ny trygghet. En fast punkt att väva in sina vanor i. Jag ser tårar i barnens ögon och fädrar som säger "Gråt inte. Vi är snart framme. Då blir allt bra." Då blir allt bra? <br />
<br />
Hur många här har förstått? Har någon? Jag mäter blick efter blick. Någon? Inget blir bra. Inget finns att komma fram till. Inget fanns att lämna. Några valde ändå att lämna. Förstod ni inte då? Ingen? Tingen ligger döda i hem och i städer. I byn vi lämnade och i mitten av skogarna. Tomma skramlar orden mot marken och leendet är muskler som krampar. Inget mer. Leta inte där min vän. Leta inte där. Taggar och långsamt frätande gift gömmer sig bak den blindheten. Leta inte där.<br />
<br />
Tingen ligger nakna tomma i en tom rymd. Inget kan du hitta när du letar där. Inga svar. Ingen värme. Du måste förstå. Jag vill så gärna att du förstår. Lyft upp och titta på stenen. Se mossan. Se jorden och känn den ojämna ytan. Lägg märke till tyngden och kylan. Tänk dig sedan in i den. Låt din blick leda dig in i den. Stanna där en stund. Blås på väggarna. Rör vid allt du kommer åt och rör det försiktigt. Med ditt finger men med ditt hjärta. Ja, där. Ser du nu. En nyans. Bara en aning. Ett liv, en mening. En känsla som växer inom dig och en osynlig sträng spänns mellan dig och det du berörde. Där börjar det. Där blåser du liv i din värld. Du bygger och skapar och blåser och ser att allt blir bra, allt finns att komma fram till, allt finns att lämna. Men inte där ute. Du fortsätter skjuta strängar mellan dig och tingen. Jag vill så gärna att du förstår. Du är en föderska. Och som sådan måste du förstå.<br />
<br />jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-14214034195734560802013-12-18T22:07:00.001+01:002013-12-18T22:07:36.813+01:00Sandslott<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhJ5ODZDL9sLPNM1AhlvjpltxLD69iQo3KYzkGKswxPujw5yijLZiUJkf9Ymd4SfgTdDbgCuNmYPdvITlgzumsvSg-5Z5f1GpAU0NOUTuLDgKM8rGkaOI0900lxBE_a1phqKNJ9IpwgaZCZ/s1600/sand.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" height="200" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhJ5ODZDL9sLPNM1AhlvjpltxLD69iQo3KYzkGKswxPujw5yijLZiUJkf9Ymd4SfgTdDbgCuNmYPdvITlgzumsvSg-5Z5f1GpAU0NOUTuLDgKM8rGkaOI0900lxBE_a1phqKNJ9IpwgaZCZ/s200/sand.jpg" width="148" /></a>Jag summerar mina dagar. I en rök som försvinner bort från mig letar jag ny luft att andas. Försvinner bort från mig. En svart stjärna. Hål i luftlager och jag sträcker mig upp efter ett äpple. I takt med att röken försvinner fylls luften av en tung doft av frukt. Jag ser ner och kring mina fötter samsas fjärilar och getingar om frukten. Biter sig igenom skalet och sitter sedan och njuter av sötman i köttet.<br />
<br />
Vad har passerat och vad är kvar. I mina ögon blandas tingen och jag kan inte längre urskönja var någonting börjar eller sluta. Jag växer in i mig själv och tiden blir en ostämd sträng att spela mina melodier på. Ingenting finns där jag trodde att det fanns. Underligt. Jag finner en frihet i det. En trygghet i det. Jag tar ett bett till och en droppe saft rinner ner över hakan. Som en passiv huvudperson. Som en hjälte utan idéer. <br />
<br />
Så vänder jag blicken framåt. Röken helt försvunnen nu. Skydda mig. Rädda mig. Handen över ögonen. Är jag mer rädd för mörkret eller lampan av lycka som bländar?jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7099028233461799978.post-62290966736299722302013-12-15T20:23:00.000+01:002013-12-15T20:23:00.851+01:00Cykler<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgFlHrP9-S08HSWaIad9yFbfo7i2uEPNkigkNnhVpsseG3Sb2-PQ5Y4HOb7tiZH68omSSBKnLYmO_kYBXDnSQb5Oh6j0JxZf6eQqh768pWALBZPkVXBW605b8zGzCTlxEao1TCdRcjLBv7U/s1600/baby+hand.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgFlHrP9-S08HSWaIad9yFbfo7i2uEPNkigkNnhVpsseG3Sb2-PQ5Y4HOb7tiZH68omSSBKnLYmO_kYBXDnSQb5Oh6j0JxZf6eQqh768pWALBZPkVXBW605b8zGzCTlxEao1TCdRcjLBv7U/s1600/baby+hand.jpg" /></a>Jag har sökt dig, funnit dig och trott mig leda dig. Min älskade son. Jag har sökt dig ett liv, jag fann dig på ett ögonblick och jag har trott mig leda dig i ett år nu. Jag såg rakt in i dina nyfikna ögon och förklarade rörelserna du ser omkring dig. Talade bilder om vad du kommer upptäcka. Tänkte ut strategier och planer för att leda dig runt smärtan och till stigarna som leder alldeles alldeles nära lyckan. <br />
<br />
Det tog mig ett år. Det tog mig så lång tid för att förstå att jag leder dig som en lärjunge leder sin mästare. Som eleven bildar sin lärare. Som vandraren leder stigen hon vandrar. Mina egna kartor visade falska vägar. Det blev tydligt att min uppfattning av världen bara var en av många. En möjlig av miljoner andra möjliga. Att leva ett liv är att bli naken inför det faktum att sökandet är en omöjlig paradox. Det går inte att hitta auktoriteter andra sidan dina egna ögon. Inga regler finns som inte slagit rot i dig. Dina ord är bara ord. Andras ord är bara ord. Att lära känna världen är att våga se att kaoset är kaos. Att ordningen är en teori som aldrig kan vara sann. Men känner du det kan du välja en ordning att följa, stärk i insikten att det är en ordning i ständig rörelse. <br />
<br />
Ett år. Var jag en riddare skulle jag luta mig på mitt högra knä och sänka mitt huvud. Jag skulle tacka för allt du lärt och alla stunder jag sluppit vara ensam. Tack.<span id="goog_935516299"></span><span id="goog_935516300"></span>jonahhttp://www.blogger.com/profile/09911588863433760058noreply@blogger.com0