En bejublad konsert. Människorna på väg hem mellan fasaderna. Somliga jagar ensamma ifatt spårvagnen. Andra vandrar i varandras famnar längs gatan och bor kvar en stund i känslan som föddes framför scenen. En man går nedtyngd framför mig. Kanske fyrtio. Blicken mot marken och han lämnar långa spår bakom sig i asfalten för varje steg han tar. Efter ett ögonblick i samstämmighet blir det tydligt att vi inte bor i samma stad. Tusen människor i tusen världar, men brevid varandra. Ingenting går att ta för givet eller generalisera. Ett ackord skjuter blommor in i någons vardag. Samma ljud blåser ut ett svart stoft över grannens hjärta. Det är en övning i empati. Det är ett spel som ingen människa kan bemästra, men som kan hanteras om du böjer dig ner framför din ödmjukhet. Vi måste inte segra. Vi får ha fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar