Kustnära

Hon gick ner till stranden igen. Rå vind nu. Små stenar i den kalla sanden. Några måsar lyfte, stretade mot vinden ett tag, och landade sedan. Kylan följde med vinden in genom öppningar i kappan och genom håret in till huvudet. Det går att hitta en befrielse i att utsätta sig för elementen. När du befinner dig mitt i en rytande natur så inser du att allt hänger ihop. Att dina andetag slår gnistor och skjuter fart. Speglas i sanden som yr och stenarna som rör sig mot varandra. Vägen bort till fyren. De tjugotre stegen över bryggan. De långa ögonblicken utan att andas. Så stegen och vägen tillbaka igen.

Kring varma eldar sitter människor som har kommit hem. Människor som har seglat, jagat, flytt eller bara gått vilse. De kommer hem och sitter kring varma eldar. Då kan man höra. Varje gång virket knastrar av lågorna. Doften bär en mening och påminner om andra eldar. Formen som är omöjlig att fånga spelar över iris och lockar iväg tankarna, men påminner om värdet av att sitta här. Sitta torr och hel och känna värme.

Hon läste brevet en gång till innan hon kastade in det i lågorna. Somliga fåglar måste få flyga. Vi kan räkna tiden de är här, men sedan måste vi sluta räkna. Andra mått bär värde sedan. Släpp alla argument och tunga diskussioner som tagit dig hit. Låt de ligga hårt och väldigt över marken. Sträck dig in och ta med dig kärnan, slutsatsen. Bär den med dig och låt den förgylla valda stunder i dina dagar. Hitta till tacksamheten över att ha vandrat brevid en stund. Säg sedan farväl.