Vid sidan av en stubbe bakom parken hittar jag svampar som jag plockar och lägger i jackfickan. Det är kyligt och jag tänker att jag måste köpa en svampbok. Ingen annan ser mig och när jag kommer tillbaka till människorna på torget så tittar jag på dem med en road min. Ingen känner till hemligheterna jag tog med mig från den andra världen. Ingen annan kan lägga örat mot mina tankar och gissa vad som pulserar där inne. Myror över asfalten. En trött skalbagge vid fontänen. Allt går långsammare nu. Vill stanna och dricka men måste hem med mina svampar. Jag ser rörelser under huden vid sidan av ögonen. Ansträngda ryckningar som avslöjar en flykt. Där bor osynliga andar som jagar. Som piskar så omärkbart tyst att allt de jagade förnimmer är en olustkänsla och en längtan efter en annanstans. Där går hundar som ser allt men varken vill eller kan berätta vad som håller på att hända.
Kaffe över skjortan och han far upp och ser sig förvirrat omkring. Störtar sedan ut genom dörren. Tidningen kvar över bordet. Ingen annan såg väl? Väl? Så krymper tankarna ytterligare. Så bygger de upp ytterligare en mur innanför den andra. En gravkammare av guld som ständigt krymper. Vi tycker oss flitiga. Men nästa gång vi kavlar upp ärmarna måste vi stanna upp och se vad det är vi bygger på. När en arkeolog borstar sand från mina benrester frågar han tyst för sig själv det jag aldrig själv förstod. Vad är det han håller i famnen? Varför kramar han den så hårt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar