
Med hjälp av böcker och kloka människors minnen söker jag efter tecken i historien. Trådar som sträcker sig bakåt till en förklaring av något som är här. Det tycks mig som om hur glest och ensamt man än har bott genom tiderna så har det kommit stunder när man gått samman och skapat något som är större. För att en åker behövde slås. För att en stenmur behövde byggas. För att en diktator behövde störtas. Man gick samman för att hjälpa varandra. Man gick samman och blev till något större, och i detta större fann man en mening. Jag blev rädd och kall i mitt hjärta när jag stod på ett torg i min stad i dag. Jag såg mig omkring. Sökte i ögonen bland människorna som rörde sig omkring mig. De var själva. De bor bland hundra tusen, men de rörde sig obekvämt och längtade sig någon annanstans. Jag blev rädd och kall i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar