Med ett vingspann på över åtta meter seglade jag ner mot jorden för att än en gång betrakta människorna. Luften, och de där nyanserna i ljuset jag faktiskt kommit på mig själv med att sakna. Mellan stora och små städer strös allt fler hus ut och jag undrar hur de alla ska få plats när de vill bo så nära varandra. Jag såg tavlor de skapat. Kroppar de ristat ur stenar. Vilda parker de odlat och planerat med kärleksfulla fingrar. De kan tänka så vackra tankar.Eller vid andra parker. Gungor, plastspadar och enorma bultande hjärtan. Eller en nästan omärkbar beröring när hon lämnade över mjukglassen och en servett. Drömmarna det sådde. Så mycket som växte där. När jag lade örat mot deras hjärtan. "Så många dörrar vi öppnar hos varandra. Så mycket liv vi kan ge."
Och så svärtan som rinner som ett utspillt glas vin över bilden. Bakom varje lycka en klyfta så djup att ekot inte hittar upp igen. Balansgången de ständigt måste påminna sig om. Ett. Steg. I. Taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar