En reflex i en vattenpöl

En svart blixt genom rummet. Mina sinnen vaknade, men dog genast. Som att falla i en dröm. Som att stiga upp på stranden igen bara för att finna att du har lungorna fulla av vatten. Jag undrade vad hon skulle säga härnäst. Tvekade. Men valde att le. Bad om ursäkt. Ha! Jag bad om ursäkt. Så liten har jag aldrig sett mig själv tidigare.

De pratar om mig nu. Det är alltid så. Du vill styra bilden av dig själv, men det går inte. Alltid andras val. De målar på din tavla. När tiden har gått. Väntan är gjord. När du efter flera år kommer tillbaka kan du se att deras färger finns kvar. När du skrapar med nageln över duken faller även sanningarna ner mot ekgolvet. Det är inte panik, det är ett annat mått av kraftlöshet. Jag ler på nytt men denna gången av en inre övertygelse att de inte kommer kunna nå mig. Hon är så långt borta nu. Och stod hon framför mig skulle hon inte nå fram. Nu vet jag vad jag inte visste då. Det finns inga bilder som alla kan se. Allt som jag ser ses av mig. Andra gör andra val. Tolkar teckningarna annorlunda och lyser med sina egna lampor.

När jag stängde dörren och gick därifrån började det regna. En reningsprocess. Gatorna tog aldrig slut den natten. Det var nog då som något föll ur mitt inre. Något som jag länge sökte, men nu känner en svag lycka över att ha mist. En gökunge som föll över kanten.