Jag gömmer mig bakom träden. Springer vidare. Håller andan och hoppar i. Väver in nya färger i mina dagar. Livet. Floden jag alltid vandrat genom. Alltid strävat. Alltid kämpat efter nästa grepp. Vi behöver alla falla och slå oss för att förstå att det inte behöver vara så svårt. Vi måste inte vandra uppströms. Nästa steg jag tar blir inte ett motstånd. Jag släpper greppet mot bottnen och följer istället med. Låter mig förvånas av att andas utan ansträngning.
Liggande på rygg som en tallstam i forsen. Det gör inget. Vatten över kroppen, över ansiktet, men jag flyter upp igen och igen. Ljuset som bryts genom dropparna innan de landar på min tunga. Sorlet som blir till en sång jag aldrig hört.
Det är märkligt, när jag läser dina ord glider jag ljudlöst genom ett blågrönt hav,omgiven av böljande tareskog...nyfikna kattfiskar kikar fram mellan tång och stenrösen...finner ro...jag är en vän...ofarlig.
SvaraRadera