Metamorfos

Som tiden. Jag har vandrat genom den här skogen så många gånger nu. Det är ständigt samma steg. Ständig nya stigar att följa. Så mycket samma, men varje dag unik. Såg min största flamma falla till marken. Falla. Men slå upp som en storm som svalde skogen, svalde världen jag kände och förde mig in i en ny. Denna nya. Där allt är samma men inget är sig likt. Jag vänder på glaset i min hand. Känner igen det men känner det inte. Ljuset har aldrig reflekterats så här. Sommaren jag längtade till finns inte längre i mitt minne. Det nya ljuset i alla ting tvingar mig till nuet. Tvingar min blick att fastna och fastna på nytt. Förundras. Förtjusas. Här. Här, mitt i det sagoland jag så många gånger innan anat genom revor i slöjan. Dagar blir till dolda dalar, fyllda av histoier jag vet att jag kan men aldrig tidigare hört. Från en ände till den andra är det tusen steg jag aldrig förr har tagit. Vägen är här. Se upp mot himlen. Blunda och se det igen. Det är forset som låter, vinden förbi grottmynningen. Det är allt jag vill att det ska vara. Du vill att det ska vara. Släck ljuset. Lita på dig själv och fortsätt gå. Det finns vägar fram när du inte ser dem. Det finns sprickor i murar. Det finns stigar genom snår. Lita på dig. Lita på det i dig som är större än dig. Blunda och blås bort allt du trodde på, men egentligen inte trodde på. Som tiden.

Hemkommen

En tavla i en ram. Jag har gått förbi den hundra gånger. Jag borde inte ha blivit berörd. Visst. Det är en fin tavla. Känslig till och med. Det har visst hänt att jag har stannat upp och beundrat färgerna. Nyanserna som verkar glida in i varandra, inte som två färger som blandas, men som en färg som äntligen hittat sig själv. Det är en vacker tavla. Men aldrig har jag blivit så slagen som nu.

Mormors sista ord ringer i huvudet. Bilder från lantstället med jordiga potatisar i skottkärran seglar genom mitt medvetande. Dofterna från gömstället under krusbärsbuskarna där vi satt och plockade tills vi fick ont i magen. Gömda från omvärlden. Att se men inte synas. Långt från de vuxnas kaffebord i solen på gårdsplanen.

När jag kom tillbaka fann jag mig sittande på golvet framför tavlan med benen i kors. Och när jag kliade mig på kinden märkte jag att den var våt av tårar. Det måste gått en halvtimme. En till, innan jag reste mig. Du vet säkert hur det känns, du befinner dig plötsligt efteråt. Känslan som fyllt upp dig är borta och tomheten som stannade kvar är fundamental. Nedbrytande. Efteråt. Jag lufsade ut i köket och hällde upp ett glas vatten. Förstod att alla resor lämnar något efter sig. Förstod att något kommer att följa med mig.

Självskåderi

Be mig inte om råd. Jag flyter fram längs slöjor av tvekan och missförstånd. Tillvaron i spillror bryter ljuset som en brusten spegel långt där nere. Vad är anledningen till alla frågor? Vad är orsaken? En curlinglättja vi fått inbakade i oss hela vår uppväxt. Sträck ut handen och nå ditt svar. Som om det fans en universiell sanning. Du bär den enda sanningen som är relevant för dig. Vi lever inte i en värld. Vi lever i tusen världar och försöker hitta regler som går att appliceras på dem alla. För att kunna leva i detta kaos behöver vi tro på en framtida utopi. Men det hjälper inte. Vi måste bli strängare än så. Mot oss själva. Inga svar finns utanför dig själv. Inga andra vet heller. Sätt dig ner. Gör ditt yttersta för att förstå varför du reagerar som du gör. En ansträngning till att försöka lära känna dig själv. Starta den resan, den tar aldrig slut. Men sakta, sakta kommer dina svar, dina sanningar te sig klarare. Öva upp den känsligheten. Det är den största tjänst du kan göra dig själv. Det är jul. Det är gåvotider. Unna dig den gåvan.

Jag ber inte om ursäkt. Nu måste jag vara hård. Vänd dig bort från mig. Sök inga svar här. Jag älskar dig, men vill inte se dig igen förrän du gjort den resan.

Feberdrömmar

Jag snubblar genom väldiga kulisser, hör ekot av hundskall genom regnet. Ljusen nära och på avstånd. När yrseln får övertag faller jag igen. Senare på en matta av svarta löv drar jag in fadda dofter och reser mig. Det är halt och jag balanserar stigen fram. En blixt och skogen lyser upp. Skuggor från förvridna stammar kastas mot mig och jag måste huka mig ner. Fram till tjärnen, sjön, havet. Nu står jag och tittar ut över vågorna. Håret i testar över ansiktet. Tröjan, skorna, allt är genomblött. Droppar blir till hagel och jag ser kornen förvandlas till ljus. Ljus över mig. Mot huvudet, huden, in i mina ögon. Vassa korn av ljus rakt in i mina ögon och jag har glömt hur man blundar. Ta mig hem. Ta mig hem nu. Hem.

Genom flingorna

Jag vandrar längs gator. Staden har flutit iväg och ljuden når mig från ett avstånd. I mig har det flyttat in ett filter. Varje ljuskägla jag vandrar in i lyser upp snömodd och andras fotavtryck. Skuggorna jagar upp varelser ur min fantasi och jag ser sprickor in till sagorna. Kikar. Försöker peta in ett finger.

En buss bländar mig innan den passerar. Människor jagar förbi men lämnar avtryck som lätta andar i fartvinden. De jagar förbi, men jag lägger märke till andedräkten. Den faller ut. Skapar formationer. Löses sakta upp men blir en del av bilderna jag bygger och sparar.

Det dras sträck genom livet. Du märker det inte, men du följer dem. Du märker dem inte, så du följer dem. Blunda. Blunda och försök igen. Träna träna och försök igen. Vi har kommit så långt nu. Vi vet bättre. Allt vi ser runtomkring är nycklar. Vår största uppgift? Att samla dem. Att välja och att välja bort. Att lita på att det går att hitta sprickorna.

Smakfullt

Talför var han inte. Jag stod och tittade en lång stund. Sökte ögonkontakt. Ställde korta frågor. Responsen var enstaka rörelser som inte direkt hade med mina frågor att göra, men eftersom de hela tiden kom lite efter min fråga antog jag att han hörde. Handen mot örat. Rätta till mössan. Blås bort något osynligt ur mustaschen. Skaka till armen för att rätta till ärmen. I övrigt satt han nästan stilla. Stirrade på pappersmuggen med mynt framför.

På restaurangen tittade han i mitt ansikte för första gången. "Det är inte mycket att berätta. Hon lämnade mig. Jag var förbannat dum." Några tuggor av hamburgaren. "Vill du lära dig av mig? Lär dig detta - Uppskatta det du har."

Det var andra gången jag testade. Jag upplever att jag fick bryta mig igenom någonting i mig som gjorde motstånd. En barriär av fördomar. Det är så lätt att bara svara nej. "Har du en krona över?" Jag var rädd för att verka präktig. Överlägsen. Så mycket i honom som kunde vara jag. Han vet inte. Kommer aldrig veta. "Jag samlar på historier. Får jag köpa din för en lunch?"

Första gången gick det sämre.