Hemkommen

En tavla i en ram. Jag har gått förbi den hundra gånger. Jag borde inte ha blivit berörd. Visst. Det är en fin tavla. Känslig till och med. Det har visst hänt att jag har stannat upp och beundrat färgerna. Nyanserna som verkar glida in i varandra, inte som två färger som blandas, men som en färg som äntligen hittat sig själv. Det är en vacker tavla. Men aldrig har jag blivit så slagen som nu.

Mormors sista ord ringer i huvudet. Bilder från lantstället med jordiga potatisar i skottkärran seglar genom mitt medvetande. Dofterna från gömstället under krusbärsbuskarna där vi satt och plockade tills vi fick ont i magen. Gömda från omvärlden. Att se men inte synas. Långt från de vuxnas kaffebord i solen på gårdsplanen.

När jag kom tillbaka fann jag mig sittande på golvet framför tavlan med benen i kors. Och när jag kliade mig på kinden märkte jag att den var våt av tårar. Det måste gått en halvtimme. En till, innan jag reste mig. Du vet säkert hur det känns, du befinner dig plötsligt efteråt. Känslan som fyllt upp dig är borta och tomheten som stannade kvar är fundamental. Nedbrytande. Efteråt. Jag lufsade ut i köket och hällde upp ett glas vatten. Förstod att alla resor lämnar något efter sig. Förstod att något kommer att följa med mig.