Jag slapp våren

Det hade börjat töa. Det hade vänt och jag såg äntligen små grönbruna gräsfläckar kika fram under snön. Idylliskt? Det tyckte jag också. Vårkänslor? Det var vad jag väntade mig. Du vet hur det känns när det vänder. När du befinner dig på ett ställe där varje riktning är åt ett bättre håll. Äntligen medvind.

Så kom det. Sverige svajade, men jag klarar mig alltid. Så tänkte jag. Klarar mig alltid. En vecka senare fanns inte min arbetsplats längre. Grattis. All frihet du har bett om i alla dessa år. Frihet. Vad är det? Avsaknad av saker att förhålla sig till. Eller kanske att hålla i. Eller är det bara another word for nothing left to loose.

Jag gjorde det. Just nu kan jag inte fatta att jag vågade, men jag gjorde det. Sa upp lägenheten, sålde gitarr, stereo och hälften av mina böcker. Tittade släkten i ansiktet och sa Tack för ingenting. Jag sticker nu.

Det visade sig att jag hade en romantiserad bild av den gröna ön. Efter att ha luffat runt ett par månader så tog givetvis pengarna slut. De hade inte jobb så det räckte till dem själva. På ett bål i Cork kastade jag de sista gulnande bitarna av min stolthet och letade upp en billig biljett hem.