Ett skott från en brusten stam

Urskog. Jag springer mellan stammarna. Sol. Stenar. Grenarna över mitt ansikte, över bröstet och benen. Varje andetag jag drar bränner som om jag andades eld. Smärtan i foten. Jag orkar inte mer nu. Lite till, bara lite till. Havet där framme. Svalkan.

Men så snubblar jag. Faller. Löven och mossan att sjunka ner i. Det är bra så. Det är bra. Alla som jagar kan se mig ligga här. Kroppen får vila nu. Kroppen behöver vila. Sagorna hinner inte i fatt annars. Jag blundar och känner hur hjärtat slår lugnare. Svalkan från den fuktiga mossan. En omfamning. Det är bra så.

Det går en tid. När jag tittar på människorna ser jag att de är precis som jag var. När jag ser dem ser jag att de tittar. De tittar, men i ögonen ser jag en undran som berättar om avstånden som bor där. Jag går förbi. Undrar vad som hände den där kvällen. Undrar vad som fällde mig, vad som fick mig att resa mig upp. Genom luften faller löv. Det är höst igen och i kaoset av fallande former anar jag för ett ögonblick ett mönster. Som en tråd från det som var till det som tog mig hit.

Jag samlar på sådana ögonblick. De bygger mitt jag.